Om jag skulle summera det senaste året så skulle jag inte veta i vilken ända jag skulle starta ...
Det har hänt för mycket för att jag på ett vettigt sätt skulle kunna formulera det rättvist och rakt. Men en sak kan jag säga, många bollar är i rullning just nu. Vissa bollar rullar snabbare och andra långsammare ... en del av de här bollarna trodde jag aldrig att jag ens skulle kunna rubba. Men de rullar ...
Den här helgen har jag fått möjligheten att putta på ett par av bollarna litegranna, ge dem en extra knuff, och det är jag väldigt tacksam för. Jag har mycket att vara tacksam för.
Mer än jag reflekterar över i min vardag. Man springer så ofta igenom sitt liv med fokuset på igår eller imorgon. Väldigt sällan idag. Det fokuset vill jag kunna hitta, varje dag, för idag. För morgondagen är egentligen totalt oviktig. Vi vet ingenting om imorgon. Allt vi vet är bara att vi kan påverka vårt
nu.
Det senaste halvåret har jag fått lära mig något viktigt. Man kan inte förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv. Det låter kanske självklart för gemene man, men för mig har det inte varit alls så självklart... Man kan bara förändra sitt sätt att leva och sina egna val. Hur gärna jag än vill förändra hela världen så kan jag inte. Men jag kan se in i mitt inre och börja där. Se min egen sanning i vitögat och börja där. Jag kan välja att sätta ner foten och våga välja
mig.
Mig i första hand. Jag får det. Jag ska det. Jag har lagt så mycket energi på alla andra genom hela mitt liv. Men mig själv har jag skitit fullständigt i. Jag ska inte sluta lägga energi på andra, men jag vill börja ge mig själv en stor del av kakan. Jag vill ge mig själv valet att må bra, och sedan välja det. Tveklöst. Och även om valen i och med min egen JAG-prioritet kan bli tuffa, bland de svåraste, måste jag göra dem för att kunna må bra. Kunna leva det livet jag vill leva. Och göra det nu. Inte sträva efter det. Leva det. Idag. Precis nu.
Att släppa taget är bland det svåraste man kan göra. För man vet inte vad som väntar. Man blir rädd. Rädd för att bli ensam, rädd för att man valde fel. Men det blir aldrig fel. Man vet i sitt hjärta vad man måste och valet kan kännas fel för att det är det svåra av alternativen. Det som för stunden kommer att orsaka mest smärta. Det svåraste just nu. Men på sikt ter sig allt istället mycket enklare med just det valet.
Jag har fått så många insikter under det här året. Många tankar som jag aldrig har tänkt har korsat mitt sinne. Förr tryckte jag bort dem, idag vågar jag tänka dem. Vågar känna efter och sedan agera utifrån mitt innersta. Mitt känsloliv. Allt handlar om det. Att inte trycka undan, att våga känna och våga säga till sig själv att det här är okej. Att våga förändra för att finna en sinnesro är modigt men också nödvändigt. Livet är så fantastiskt. En gåva.
Jag har börjat
se mig själv och mitt liv, för första gången. Jag har fantastiska människor omkring mig som hjälper mig, ni vet inte om att ni gör det, men så är det. Familj och vänner. Och jag är tacksam. Jag är tacksam för att jag har fått insikten att vårda det som är viktigast i mitt liv. Jag. För utan mig är jag ingenting. Jag är på väg någonstans nu och jag växer varje dag. Andligt och psykiskt. Jag är så tacksam ... jag har börjat att öppna ögonen och se, precis som när man ser stjärnorna kristallklart på en nattsvart himmel har jag börjat se mig själv ... och det gnistrar....
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
Den här texten säger allt. Du kan relatera den till precis vad Du vill och den hjälper dig i ditt val att välja livet. Hur ditt liv än ser ut. Den säger precis det som är viktigt...
En liten lista på vad som har hänt sedan dagen före dopparedagen...
