Livet är fantastiskt och alldeles för kort och värdefullt för att klagas på.
Varje ögonblick räknas och det som verkligen spelar någon roll är att vara lycklig...
Nu åker jag. Eller ja... snart. Om 7 timmar sätter vi oss i bilen och puttrar mot Landvetter. Två veckor med absolut ingenting planerat, mer än show, mat , sol och böcker ... och världens bästa My såklart!! Klockan 13.00 imorgon svensk tid är transferbussen framme vid Sunwing Resort Makrigialos. Och där kommer My att möta mig. Lycka, lycka, lycka ... Nu måste jag försöka sova. Klockan 04.00 går man inte upp om man inte ska göra något jätteviktigt. Och det ska jag!
Om någon får ett infall att komma ner och hälsa på oss är den personen hjärtligt välkommen. Makrigialos är platsen. Imorgon är jag där... Kram på er!
I övermorgon åker jag... Känns jättekonstigt. För bara ett litet tag sen var det ju en evighet tills jag skulle till Kreta. Men nu är avresan i övermorgon... Bort. Fast hem. Det känns som att komma hem när jag åker till My. Kan inte riktigt greppa att jag inte har träffat henne sen i juni. JUNI!! Det är ju flera månader sedan, fast det känns som igår. Det här med tid är klurigt. Den liksom bara går utan att man direkt fattar vad som egentligen hände. Vad har jag egentligen pysslat med den här sommaren? En massa. Jag har tagit tag i tusen sanningar, ägnat tid åt fina människor, jobbat och jag har åkt en massa bil... En kompis sa till mig i förra veckan - Vem skulle du vara utan ditt körkort och en bil Liza? Och ja, ärligt talat. Hur skrämmande det än låter. Skulle jag bli av med körkortet skulle min lilla värld förmodligen falla samman. När man är född och uppvuxen på landet finns det liksom inte så mycket val. Man måste köra. Eller åka buss nummer 159. Jag gjorde det en gång i somras. Åkte nattbussen hem en lördag. Aldrig mer. Det spyddes och tjoades och skreks. Det kan hända att jag blivit tantig, men jag blir så ledsen när den ena berusade 15-åringen efter den andra kliver på bussen. Full, fullare, fullast... och sen spyr dem. Jag ryser. När jag var hos min andliga vägledare för ett par veckor sedan sa hon till mig att jag måste börja rensa i mitt liv.
"Liza, du är som en liten kameliont. Du mår som din omgivning. Är någon ledsen blir du lika ledsen och tröstar. Är någon upprörd bli du superarg och tar strid för den personen. Är någon glad skrattar du och mår som en prinsessa. Ser du något hemskt blir du skrämd och kan inte få tankarna ur huvudet. Allt med kropp och själ, med alla sinnen och med all energi. Och där, precis där ligger ditt problem. Du kan inte göra dig av med det svåra. Ser du en sorglig film följer den med dig i flera dagar och inverkar på din tankeverksamhet. Samma sak gäller om någon mår dåligt eller om en närstående blivit sårad. Du känner för och med i en väldigt hög utsträckning. Du måste ändra. Du måste aktivt omge dig med folk som ger dig en massa glädje och energi, titta på roliga filmer och härliga program. Träna, promenera, njuta... Se inga skräckisar och titta inte på nyheterna. Du blir för påverkad. Låt dig istället påverkas och inspireras av allt som är underbart. Rensa och snart kommer du märka en enrom skillnad..."
Hon hade helt rätt. Precis sådan här är jag. Missförstå mig rätt, jag blir ju inte full när jag ser fulla tonåringar, men det tragiska i hela situationen påverkar mig, lite för mycket. Jag blir nere och sen börjar jag grubbla... Men det härliga är ju, att när jag ser eller upplever något positivt har det samma effekt. Det påverkar mig fullt ut. Folk kan ibland störa sig på att jag allt som oftast säger "Det har var det godaste jag har ätit!" eller "Det här var det bästa jag har hört!" Jag slänger mig med superlativen. Inte för att det är ballt utan för att jag verkligen tycker så. Nu är nu och säger jag att det är det bästa eller det godaste så är det väl så. Av de upplevelserna jag kan minnas. Men, nu rensar jag, spara härligt, släng ångestladdat. Jag rensar och rensar, för fullt... men det är lättare sagt än gjort... Rötterna sitter hårt. Men jag rensar, det gör jag...
Vilken glädjefest! Idag var jag på farmors soaréeföreställning uppe i Dalsjöforsparken. Hela PRO var samlat och kören sjöng och teatergruppen spexade. Vilket gäng! Många av de här människorna har aldrig stått på en scen innan den erbjöds av eldsjälarna från PRO och nu, på äldre dagar är det dags att låta teaterapan komma fram. Fullkomligt och fullständigt underbart... Min farmor ät bäst! Publiken bestod bara av 65+'are ... förutom jag då. 25+'are ... Precis innan jag gick var det en dam som frågade om jag var från Borås Tidning? Men det var jag ju inte. Tror att hon blev lite besviken... Men det är klart, vad ska man tro? När en ung tjej sitter med kameran i högsta hugg kan jag förstå att man kan tro att jag var utsänd från pressen, men tyvärr... Jag ska lägga upp en liten egenproducerad film från eftermiddagen. Det här är härligt! Jag ger er Dalsjöfors PRO-förening - sång, glädje och livslust!!!
Jane, Sofia & jag på Butlers... fajitas är måltiden... tänker bara på Ross när jag hör det ordet... ;-)
Vem har sagt att man är snygg när man tränar?? Men glad, det är man, jag och Pappi är gladast... här är jag ju "bara" på andra klassen av fyra... ;-)
Okej - njutning kanske inte är rätt ord just nu... men det var njutning igår. På riktigt!!! Det är såååå vansinnigt skönt att liksom få köra ur kroppen ordentligt. Pang, pang, pang! Tyvärr kommer eftergiften idag och imorgon och förmodligen i övermorgon... Träningsvärken. Denna välförtjänta gåva... Jag kan knappt gå, än mindre springa. Resa mig upp tar en evighet och gå på toaletten är en planeringsfråga... Men det var det värt!!
Sofia Papadopolous - du har fullkomligt kört skiten ur mig men det är jag väldigt tacksam för. Fantastiska klasser, härliga instruktörer (bäst var Sofia, såklart!! Det finns ingen som kan boxas som hon... Kiahhh!!) och sen en härlig middag på kvällen med fina Jane som jag jobbade tillsammans med på Rhodos. Vi avslutade kvällen tillsammans med en påse godis och filmen "Girls just wanna have fun". Ni vet, dansfilmen från 80-talet med Sarah Jessica Parker i huvudrollen? Både jag, Jane och Sofia satt där med varsin kudde och kärade ner oss totalt i killen som spelar den snygga killen som Sarah dansar med och blir förälskad i. Åhhh....
Jag blir alldeles lycklig av sånna filmer... Dansromantik - de gör lite volter i en backe. Ramlar lite lätt synkroniserat och sen bara .... puss, puss, puss...
Och så sitter vi där i soffan - tre singeltjejer och fånler... Tjejigt och mysigt. Den filmen SKA in i samlingen. Tack Sofia och Jane för en grym dag och kväll igår...
Dagen har satt sina spår... i flera dagar framöver... aj, aj...
Höstsol, kaffe, min nya Kattis&Co tidning... livskvalitet...
Men imorgon ska jag inte vila, då blir det convent i Trollhättan. Kettlebell, Spinning Rock, Body Combat och Danceaerobics .... Jag längtar efter att inte kunna röra mig under söndagen och måndagen. Det är härligt att känna att man lever, på alla möjliga sätt!!
Okej, det här är ett löfte!! En av dessa fantastiska overaller kommer att sitta på mig i vinter... Vi får se vilken, men en utav dem blir de. Garanterat. Definitivt. Solklart.
- TYNGDEN PÅ DALSKIDAN!!
Åhh...!!! Jag längtar redan ut i backen, och va är det för månad? September? Ha ha ... Jag är inte klok. Men strunt i de. Overallerna är JAG långt ut i fingerspetsarna. Charlotte Perelli köpte båda. Kanske ska jag också? Underbart!! Här ska åkas ...
Idag skulle jag vilja ge er en lista. Den blir kort, men jag lovar att det den mest glädjefyllda listan jag någonsin producerat. Det är en lista på saker som ger mig den där härliga känslan av lycka. Ni vet, den där känslan som pirrar till någonstans djupt inne i kroppen. Precis innanför magen och sedan tar den sig uppåt, till munnen som börjar att le och till ögonen som börjar glittra... Den där känslan som man känner när man är sådär tokigt nykär. Samma känsla som förhoppningsvis infinner sig 10 år senare när man ser sin andra hälft tvärs över rummet och det börjar pirra igen. Munnen ler och ögonen glittrar. Samma känsla som man känner när man står på den perfekta scenen och känner att nu är NU!! Att ögonblicket är fantastiskt och att just det här ögonblicket känns i varje liten kroppsdel. Ni vet, när man ska träffa någon man tycker så fantastiskt mycket om och man står där och väntar, plötsligt ser man denna någon komma gåendes mot en och det spritter, pirrar och surrar i hela kroppen. Ni vet, de där ögonblicken som gör livet så underbart. Jag vill ge er två sådana ögonblick från dagen som precis gick ...
Idag var jag på min farmors generalrepetion i Dalsjöforsparken. Min farmor är 89 år gammal och aktiv i PRO. Och vad dessa människor, dessa underbara, glada, äldre men ändå så unga människor ger i sin alldeles egna föreställning är fullkomligt unikt. Jag var inbjuden att titta. Det var bara jag. Ingen annan. De spelade bara för mig i en hel timma. Kören sjöng. Gamla härliga melodier, schlagers, egenkomponerade texter, kupletter... De sjöng, som det kallas, av hjärtans lust. De står inte vackert uppställda, de står där de vill stå. Så länge de står på scenen får de stå precis som de vill. De sjunger, de gör rörelser och de skrattar... Solonummer varvas med enkla sketcher, små monologer och körnummer. De kallar det för soarée och själva premiären går av stapeln på måndag klockan 15 i Dalsjöforsparken. Inför ett fullsatt PRO-möte såklart. Det är svårt att beskriva det man får uppleva när man sitter i publiken för ett sådant här event. Men jag ska försöka... Man upplever glädje och enkelhet när den är som allra härligast. De spelar och sjunger för att de fullkomligt älskar de. Och det märks. Att lilla Dalsjöfors åstakommer något så stort är fantastiskt. För de gör allt på egen hand. De övar ett helt år och sen kör de. Och de gör de så bra! Och mitt bland alla står min lilla farmor, hon som har sjungt i kyrkokören i 40 år, som nynnat mig till sömns så många gånger, som satt på Wallmans Hbg i februari tidigare i år och grät för att hon var så lycklig. Där stod hon idag och sjöng "We are all the winners" tillsammans med ett helt gäng underbara pensionärer. Känslan som spred sig i kroppen på mig är obeskrivlig, jag blev så varm och så lycklig och så stolt. Min farmor represtenterar allt jag vill vara och allt jag vill bli. Hon är så unik. Och hon är min bästa vän... Min farmor och Dalsjöfors PRO, ni är fantastiska!! På måndag ska jag tillbaka, men då är det föreställning på rikigt...
Mitt andra glädjeämne heter Molly. Hon är min systerdotter och jag älskar henne så mycket att det gör ont i bröstet. Idag gosade vi... Hon gnuggade sin släta, fina lilla kind mot min och sen fick jag en riktigt blöt puss... Mer än så behöver jag inte skriva. Hon är ett litet underverk...
För ungefär en vecka sedan, rättare sagt, förra måndagen lade jag upp ett inlägg här på bloggen. Det handlade om mina minnen från Helsingborg - Wallmans, Patrik, Evelina och allt som hörde den fantastiska tiden till... Jag nämnde en specifik händelse. Jag berättade om den morgonen då jag valde min auditionlåt inför min kommande audition för fortsatt anställning inom Wallmans. Samma sak hände igår. Det nalkas ingen audition, men samma händelse... Det är nästan lite läskigt... Precis en vecka efter mitt inlägg sitter jag hemma hos min vän Lorraine. Jag äter frukost och tittar på säsongspremiären av Efter Tio. Morgonens gäst är just Sarah Dawn Finer och hon gör ett liknande framträdande som det jag lade upp på bloggen för just, exakt en vecka sedan... dock med en helt ny låt. Pianospel, hennes underbara röst och igen - PANG! Låten går rakt in och jag kommer på mig själv med att gråta lite. Hennes texter gör något för mig. De går liksom bara rakt in i hjärtat. Utan omsvep och utan omvägar. Det är häftigt. Efter igår har jag inte kunnat sluta lyssna på låten. Den växer för varje gång. Men det var just det enkla och det nakna i hennes framträdande som gjorde att jag verkligen började lyssna. Att jag med ens ägnade min fulla uppmärksamhet åt tv'n. Det är något skört över denna vackra, pondusfulla kvinna och det gör det hela så intressant. Jag kan relatera till hennes texter på ett väldigt speciellt sätt, på ett vackert sätt. Tänk att ödet kan spela en lite spratt ibland... Precis en vecka efter att jag skrivit om något som påverkat mig så starkt så händer nästan exakt samma sak igen. Kan det vara ett tecken? .. Jag vill tro det. Ett tecken på att mina känslor virvlar som höstlöv en solig oktoberdag. Det är härligt, till och med tårar kan vara härliga. Numera välkomnar jag dem. Det är skönt och förlösande att fälla tårar. Till den här låten kommer jag att fälla många till... Godnatt alla fina, imorgon är det en helt ny dag. Den blir unik. Visst är det fantastiskt?
Så här såg det ut på Kreta i juni, snart åker jag tillbaka...
Tio dagar kvar tills jag ska packa min väska igen... Men då åker jag längre bort än Stockholm. Då åker jag långt bort. Till Kreta, Makrigialos och till världens bästa My. I fjorton dagar ska jag inte göra något alls, i alla fall inte något som inte har med ordet semster att göra. Jag ska bara sola, bada, läsa en hel hög med böcker och njuta av härliga Sunwing-shower och min systers undersköna uppenbarelse.
Jag tror att jag kan ha världens vackraste systrar.
My är blond och kurvig, har världens blåaste ögon som besitter en intelligens av rang. Hon kan allt. Allt man frågar henne och allt man vill lära henne. Och är det något som hon mot förmodan inte kan, så lär hon sig. Snabbt. Hon är den mest omtänksamma och härliga människan man kan tänka sig och hon får mig att känna mig som en prinssessa. Det finns ingenting som jag inte kan dela med My och varje dag vi är isär känns i hela kroppen på mig. Jag längtar efter henne varje dag. Och hon får mig alltid att skratta. Ibland en smula för högt... men det bjuder jag på.
Och sedan har jag min fina storasyrra, Therese. Med henne får ordet "petite" en helt ny innebörd. Therese har en sådan där kropp som alla kläder sitter snyggt på. Jag brukar tänka på Sarah Jessica Parker när jag ser henne, petite, på ett otroligt vackert sätt. Just nu är hon ännu vackrare för hon har en liten bebis i magen. Och den lilla krabaten kommer att göra entré någon gång nu väldigt, väldigt snart... Therese har en förmåga att alltid få mig att må bra. Hon lyssnar alltid uppmärksamt och hon ger mig alltid de svar som jag behöver. Jag känner att jag alltid kan komma till henne, vad det än skulle vara. Hon har blivit en väldig trygghet i mitt liv och det är jag otroligt tacksam över. Ofta säger folk att jag och Therese är väldigt lika och jag blir lika glad varje gång. Therese är en sann konstnär, så otroligt vacker, och sedan hon blev mamma till lilla Molly är det som om hon lyser lite extra. Ett mammasken... Hon kan, precis som My, alltid få mig att skratta och varje gång jag kommer till henne och Molly för att hälsa på är det som om det pirrar till lite extra i kroppen på mig.
Det är ett lyckopirr. Så får de mig att må. Lyckopirrigt...
- Världens vackraste och finaste syrror, det är mina de!
Det har varit en fantastisk dag. Jag är så himla stolt! Vilka härliga och fina talanger jag har fått ha den stora äran att presentera i Kungsträdgården idag. Alla, var och en av de tio som gick vidare från gårdagens final var unika och fantastiska. I den slutliga finalen fanns Nadja Juslin, en tjej med extrem potential som jag har fått följa under många år. Hon blir bara bättre och bättre och om utvecklingen fortsätter så här kommer hon bli ett namn att räkna med på den svenska schlagerhimlen om ett par år. Malin Johansson från Borås fanns också med och slutade på en andraplats. Den här tjejen har ett fantastisk närvaro och det faktum att hon tävlade med egen låt och själv ackopagnerade sig själv på piano gör bara allting bättre. Hon är en helt egen produkt och fullkomligt unik. Jag blir stolt över att vara Boråsare en dag som denna... Men vinnaren, åh, vinnaren... blev en underskön kille - Andreas Wijk från Kungälv utanför Göteborg. 2005 turnerade jag runt Sverige tillsammans med en grupp som hette Caracola. Med oss på denna Semester-Expressen-turné hade vi en barngrupp som faktiskt hette Popkorn. I denna gruppen fanns en tjej som hette Domenique Pålsson, Alice Svensson från fjolårets Idol och den här killen, Andreas. Då var han 12 år och en liten, gullig kille. Vi turnerade Sverige runt och hade en fantastisk sommar tillsammans allihopa. Sedan dess har jag inte sett Andreas. Förrän nu. Vilken fin kille han har vuxit upp till att bli. Lång, snygg och med en fantastisk och varm utstrålning... Och när han sjöng idag trillade tårarna ned för både AnnaMias och mina kinder. Man blir så stolt... Det är svårt att förklara. Men jag, och framförallt AnnaMia har fått följa de här tjejerna och killarna i så många år och att se utvecklingen som sker för varje år är ett sant lyckopiller. Man blir stolt, rörd och alldeles varm inombords. Jag är så tacksam att jag får syssla med det här. Det är ett sant privilegium, och det menar jag från djupet av mitt hjärta.
Andreas vann idag och att se honom förlöste en massa härliga känslor. Jag blev så glad över att se honom igen, efter alla de här åren... Jag kan inte gratulera dig nog. Du har en röst som verkligen berör och man tror på varje ord du sjunger, för Du tror på varje ord du sjunger... Vilken fantastisk resa...
Idag har jag fått ett par sanningar serverade för mig. Min mamma och jag har ju ett stort andligt intresse som vi delar och idag besökte vi en ganska härlig madame hemma i Borås. Mamma hade tid klockan 09.00 och jag var bokad en timma efter...
Det hela handlade om att man skulle få andlig vägledning med hjälp av tarotkort. En slags andlig energikick kan man kanske säga. Hon berättade om tidigare liv, om dåtid, nutid och framtid. Och hon gav mig speciella ledord. Otroligt spännande och facinerande. Vissa människor kan avfärda det här som rent trams, men när man får så många sanningar om sig själv under loppet av en enda timma, kan man inte göra annat än att tro. Jag gör det. Hon talade inte om vad som skulle hända, utan vad som kunde hända om jag valde som korten trodde. Och hon gav mig faktiskt en hel del att tänka på. Vägledning är det perfekta ordet. Hon ingav ett enormt förtroende och jag kände mig faktiskt lite starkare när jag åkte därifrån.
Jag tycker andlighet är spännande. Jag har ju en stark tro, en tro på något större och den övertygelsen är väldigt stark hos mig. Men andlighet kan ju vara så mycket, så olika för olika personer. För någon kanske det är Gud, för någon kanske det är en lärka som drillar tidigt på morgonen. För en tredje kanske det är lugnet man känner i en stor, lummig skog och för en fjärde kanske det bara är att sitta och lyssna på ett vackert stycke musik... Vad är andlighet för dig?
För mig är andlighet när jag är i balans. Då känner jag närvaro och då vet jag att jag inte är ensam, att jag aldrig kommer att vara ensam. Det är en skön och väldigt lugnande känsla. Som man kan landa i. Och jag får nog säga att jag landade lite idag. Att få samtala med en klok kvinna kan ge otroligt mycket, sitter kvinnan ifråga med en tarotkortlek som hon dessutom behärskar till fullo ger det ännu mer... Jag är taggad inför framtiden.
Idag så kom en enorm nostalgikick över mig... Jag gick här hemma hos mamma och pappa och plockade lite samtidigt som jag lät i-tunes spela vad den ville ... Som andra låt kom Patriks bidrag från Melodifestivalen , "Hörde änglarna viska ditt namn" . Jag bara stannade upp, med en strumpa i ena handen och tandborsten i den andra, lyssnade och så kom tårarna. Som de gör ofta numera. Och det är bra. Patriks röst fick ett helt känslorus att börja porla genom kroppen på mig. Imorgon åker jag till Helsingborg för att hälsa på. Patrik och jag ska åka gemensamt här ifrån Borås någon gång på förmiddagen och som jag längtar... Jag blev varse idag om hur mycket jag saknar Patrik, hur mycket jag saknar att bo ihop med honom och hur mycket jag saknar Helsingborg... Usch, det är nästan så jag börjar lipa nu igen ... Men det är härliga tårar. Det finns en uppsjö av minnen. Alla Top Model och Project Runway-kvällar, mitt eviga bakande med Leila-dvd'erna i bakgrunden, härliga Fonzie som ligger och myser vid fötterna, kaffekokaren som man inte kan ha på mer än en kvart efter att kaffet är klart för då blir det skällt, alla trappsteg upp till denna femte våning, alla middagar, alla sånginspelningar i Patriks hemmastudio, alla härliga Wallmanskvällar, alla skratt, alla hysteriska ljud och konstiga kolefuga-ord ... allt. jag är så glad för precis allt. Och imorgon ska jag tillbaka. Två dagar "hemma" i Helsingborg. Med Patrik och Evelina. Fina, fina ni. Vad gjorde jag utan er?
Ett av minnena som framkallades när Patriks röst ljöd ur högtalaren var det exakta tillfället när jag valde min auditionlåt för Wallmans tidigare i år. Vi strosade omkring i lägenheten en morgon som alla andra, de doftade nybryggt kaffe, Fonzie låg med nosen ner i mattan och i bakgrunden stod tv'n på. Efter 10, mitt favoritprogram alla kategorier. Varje förmiddag är Efter 10 med Malou nästan heligt... Malou gjorde den här morgonen en intervju med Sarah Dawn Finer. Bra intervju, inget speciellt, hon skulle vara med i Melodifestivalen och pratade lite om sin låt och sitt framträdande... Sarah skulle dessutom sjunga en låt från sitt kommande album (det som släpptes nu i förra veckan) och hon satte sig på en pall och började sjunga...
Helt plötsligt hade jag full uppmärksamhet på tv'n. Låten gick precis rakt in, rakt in i mitt hjärta. Och jag visste inte alls varför... men helt plötsligt var det så självklart vilken låt jag skulle sjunga på min audition. Jag var tvungen att sjunga den... Sarah är fantastisk, hennes låtar berör mig på ett väldigt speciellt sätt. När framträdandet var klart stod Patrik bakom mig. "Vilken fin låt!! Shit, va den kändes... Den kanske du skulle göra på din Wallmans-audition?" Och så blev det. Jag sjöng den för att jag bara visste att jag var tvungen. Inte varför jag var tvungen. Min magkänsla bara sa de. Och Patrik kände samma sak... Och det blev bra, min audition gick över all förväntan. Jag hittade precis klippet. Så här lät det från tv'n hemma i Helsingborg i början av februari tidigare i år...
Jag sitter på tåget från Sthlm och ska skriva ett snabbt inlägg innan vi når sköna Herrljunga tänkte jag. Igår gjorde jag Extrachansen på Arlanda Stad tillsammans med Tomas och jäklar i havet vilket startfält. Röstkapaciteten hos de här grymma killarna och tjejerna är enorm. Vann gjorde en tjej från Borås som heter Malin Johansson. Hon var otroligt duktig. Spelade piano som en liten gudinna och sjöng ännu bättre. Gudars va jag ser fram emot semin och finalen nästa vecka. Det kommer bli grymt. Alla ni som är i Sthlm 11-12 september, kom dit!! Det kommer bli high life, det kan jag lova.
Vi hade dessutom två jättefina gästartister. Bonde-Peter och Karl Martindahl. Peter har jag velat se hela sommaren, har varit så himla nyfiken på hans artistdebut, men han har inte gästat mina Popkornställen, förrän nu!! Kul!
Och jag och Karl satt och klurade på vart vi hade setts förut. För det har vi, men vi kunde alls komma på vart. Vi hamnade på samma tåg upp fredags och satt och spanade lite mellan sätena och när vi sen sågs igår så utbrast han "Men de e ju du från tåget igår!!! Jag satt och funderade på vart jag hade träffat dig förut... " och jag hade ju funderat på samma sak. Men vi blev inte så mycket klokare. Vi kanske kommer på det tills nästa vecka när vi ses igen. Då är det ju final!!! Massa gästartister, grymma talanger och så jag och fina AnnaMia... Men först blir det en händelserik vecka... Spådam och så en tripp till Helsingborg. Åhhh... det ska bli härligt.
Världens bästa My (min lillasyster om någon har missat det...) har i dagarna fått reda på att hennes Sunwingtid blir förlängd. Hon ska , tillsammans med sitt nya team, åka och öppna ett nytt hotell i Thailand på Kamala Beach. Hon var så lycklig att hon grät i telefonen när hon ringde och skulle berätta nyheten. Och jag blev så glad att det nästan sprutade ur lycka ur öronen på mig. Thailand är otroligt, möjligheterna är enorma... Vill man, så kan man uppleva allt i Thailand. Fantastiska stränder, den mest underbara frukt, himmelsk mat, kristallklart vatten, dykning som man knappt kan drömma om och så ett folkslag som är ödmjukheten personifierad. Sen är det lite knepigt med språket. Engelskan är inte helt självklar för thailändarna, men med lite god vilja, hundra leenden och någon form av teckenspråk funkar det mesta. Jag hade en minnesvärd tid i Thailand och jag hoppas att My kommer få uppleva samma sak. Lugnet, skönheten, smakerna och de fantastiska bilderna. Det är så vackert och det grämer mig att jag inte kommer kunna hälsa på henne. Jag vill så gärna, men vi jobbar exakt samtidigt. Hon på Sunwing Resort Kamala Beach och jag på Wallmans Dippan i Åre. Tur att det finns Skype. Jag längtar redan ihjäl mig efter My... Hur ska de gå med ytterligare ett halvår isär?? ... Men oj, vilka upplevelser som väntar henne. Jag unnar henne detta mer än något annat. Du är värd det allra bästa My, det bästaste!!!! =)
Bilderna visar dels det nya hotellet som My ska jobba på och sen är det en bild där jag sitter försjuken i en tidning på Bangtao Beach och en på en mycket energisk Ministars-dansfröken... Jag tar alltid mitt jobb seriöst...
Bilden är från förra trippen...
