De va en sak till - tack...

Jo, det var en sak till... Jag skulle vilja skicka ett stort tack till alla er som läser min blogg. Till alla er som följer, läser, tycker, känner och sen fortsätter att läsa...

Jag har fått så många fina kommentarer att jag ibland har rodnat litegranna här framför skärmen. Så ett stort tack till alla er som peppar mig i mitt skrivande genom era kommentarer, både via bloggen och via samtal eller mail. Ni är underbara. Jag blir så inspirerad att fortsätta, så det kommer jag att göra. Stort, stort tack...

Ett dygn med Sofia ...

Igår efter jobbet tog jag bilen till Trollhättan för att hälsa på underbara Sofia. Vi har gjort mycket tillsammans. Delat lägenhet på Gran Canaria, upplevt Thailands långa, vita stränder och ätit fantastisk mat på Mandala i Gamla Stan på Rhodos. Vi har följts åt hela min Sunwingtid och det är jag så glad för. Herregud va jag har skrattat de här två dagarna... Min mage värker. Och att Tomas, Sofias kombo hängde på hela vägen gjorde inte saken sämre. Jag har blivit bjuden på tre-rätters, fått se Trollhättans mycket intressanta uteliv (jag var fullkomligt slut efter alla intryc när vi ramlade in kl. 03.30 inatt, herregudars... ), jag har ätit korv på legendariska Ammis och idag har vi sett "fallpåsläppet" .... Det är alltså när de tar upp fördämningen i kanalen och vattnet fullkomligt vräker ner över berg och sten. 300 000 ton vatten ... Det är mycket vatten de... Otrolig helg. Tack både Sofia och Tomas!!

Det blev inget aggroinlägg...

Jag skulle ju ha ut en massa aggression i det här inlägget var det tänkt ... Men, nej. Ingen ilska. Den finns där, inte ilskan dock. Situationen som gjorde mig upprörd är fortfarande densamma men ilskan jag kände är faktiskt som bortblåst... för stunden i alla fall. Jag har upptäckt något som faktiskt får mig att lätta på trycket. Som får mig att släppa på frustrationer, ilska och inneboende oro. Och det är sååååå skönt! Som jag nämnde i mitt förra inlägg har jag verkligen börjat ge mig hän åt en viss träningsform och den passar mig som ingen annan. Möter man mig en solig förmiddag kan man knappast tro att jag i nästa timma kan stå, med böjda ben, fokuserad blick och med en våg av adrenalin mata iväg en spark och en serie slag som inte skänker någon pardon. Träningsformen heter Body Combat, och jag erkänner - jag är fast, hooked, stuck och helt enkelt en smula beroende av denna fantastiska träningsform. Jag fullkomligt älskar det. Allt jag har inom mig - glädje, sorg, lycka, ilska, värme, kyla, irritation och frustration - alla känslor får plats under den här timman. Jag tar en klass så fort det finns en, och trots att träningsvärken sitter som en liten illmarig djävul på min vänstra axel, så går jag till gymmet och sparkar och slår tills svetten fullkomligt rinner av mig. För det får mig att må så vansinnigt bra. Jag hade nästan glömt vad träningen gör för min kropp, för mig. Att den får mig att bli precis den jag vill vara. Jag känner mig så stark sen jag började med det här.... Så istället för ett ilsket inlägg så ska jag ge er en lista på det bästa den här fredagen hade att erbjuda. Det blev inget aggroinlägg, för min ilska försvann i en intensiv och adrenalinstinn slagserie igår kväll. Men en dagens-bästa-lista blev det ... =)

• Carina Berg blev "Årets kvinnliga programledare" - Helt rätt!! Hon är smart, snabb, kompetent, rolig och snygg ... hon har paketet. Hon är helt enkelt grym ...


• Mamma och jag har delat på en otroligt god flaska rött...


• Jag vann 100 kronor på TRISS!!!!


• Min "The Secret-bok" kom med posten idag. Det är nu som universum kommer börja jobba med mig, så står det skrivet. Jag längtar att efter börja praktisera den här nya visheten. Ska bara börja läsa först ... sen kommer universum. Lite flummigt, men visst är det spännande?


• Jag har fikat med min vän Pär idag. Länge, i flera timmar... och trots att vi inte har setts på säkert 3 år, så kändes det som om det var igår vi pratades vid ... Jag blir så glad av en del människor. Pär är en av dem. Han är inspirerade, så otroligt begåvad och en fantastisk människa ... Så om du läser det här Pär, tack så mycket för idag ... De där timmarna kändes som fem minuter ...

Ilsket röd...

Ett meddelande till alla därute ... Mitt hår är tillbaka, det har fått tillökning och är rödare än någonsin. Men bild får vänta, kanske imorgon, kanske en annan dag ... vi får se =)
Men jag gillar det. Känner mig lite som ett troll, ett troll som brinner lite...
Har förutom det lite bloggtorka. Känner att jag har allt och ingenting att skriva om. Sitter just nu på en uppsjö av ilska och frustration som måste ut på något sätt. Det var längesen jag var så här arg som jag är nu. Jag mår bra, ingen fara på taket. Men när det handlar om idioti och orättvisor ser jag rött... lika rött som mitt barr. Måste samla tankarna nu inatt och imorgon kommer jag säkert att han knåpat ihop något argt som ni kan få ta del av.
Fick ur mig mycket idag dock. Har blivit frälst i Body Combat. Tack Sofia. Du är min idol!! Jag har slagit min osynlige motståndare både röd och blå flera gånger om idag. Ropat KIIAH!! så högt att sparken blev ännu hårdare. Det kom ut mycket känslor under den timman. Men de räckte inte, imorgon kommer jag nog att försöka få allt på pränt... Skriva, städa, rensa och sen lite mera Combat... så vid 19.00 imorgon är jag nog glad igen... =)

Så tacksam ...

Om jag skulle summera det senaste året så skulle jag inte veta i vilken ända jag skulle starta ...
Det har hänt för mycket för att jag på ett vettigt sätt skulle kunna formulera det rättvist och rakt. Men en sak kan jag säga, många bollar är i rullning just nu. Vissa bollar rullar snabbare och andra långsammare ... en del av de här bollarna trodde jag aldrig att jag ens skulle kunna rubba. Men de rullar ...
Den här helgen har jag fått möjligheten att putta på ett par av bollarna litegranna, ge dem en extra knuff, och det är jag väldigt tacksam för. Jag har mycket att vara tacksam för.
Mer än jag reflekterar över i min vardag. Man springer så ofta igenom sitt liv med fokuset på igår eller imorgon. Väldigt sällan idag. Det fokuset vill jag kunna hitta, varje dag, för idag. För morgondagen är egentligen totalt oviktig. Vi vet ingenting om imorgon. Allt vi vet är bara att vi kan påverka vårt nu.

Det senaste halvåret har jag fått lära mig något viktigt. Man kan inte förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv. Det låter kanske självklart för gemene man, men för mig har det inte varit alls så självklart... Man kan bara förändra sitt sätt att leva och sina egna val. Hur gärna jag än vill förändra hela världen så kan jag inte. Men jag kan se in i mitt inre och börja där. Se min egen sanning i vitögat och börja där. Jag kan välja att sätta ner foten och våga välja mig. Mig i första hand. Jag får det. Jag ska det. Jag har lagt så mycket energi på alla andra genom hela mitt liv. Men mig själv har jag skitit fullständigt i. Jag ska inte sluta lägga energi på andra, men jag vill börja ge mig själv en stor del av kakan. Jag vill ge mig själv valet att må bra, och sedan välja det. Tveklöst. Och även om valen i och med min egen JAG-prioritet kan bli tuffa, bland de svåraste, måste jag göra dem för att kunna må bra. Kunna leva det livet jag vill leva. Och göra det nu. Inte sträva efter det. Leva det. Idag. Precis nu.

Att släppa taget är bland det svåraste man kan göra. För man vet inte vad som väntar. Man blir rädd. Rädd för att bli ensam, rädd för att man valde fel. Men det blir aldrig fel. Man vet i sitt hjärta vad man måste och valet kan kännas fel för att det är det svåra av alternativen. Det som för stunden kommer att orsaka mest smärta. Det svåraste just nu. Men på sikt ter sig allt istället mycket enklare med just det valet.

Jag har fått så många insikter under det här året. Många tankar som jag aldrig har tänkt har korsat mitt sinne. Förr tryckte jag bort dem, idag vågar jag tänka dem. Vågar känna efter och sedan agera utifrån mitt innersta. Mitt känsloliv. Allt handlar om det. Att inte trycka undan, att våga känna och våga säga till sig själv att det här är okej. Att våga förändra för att finna en sinnesro är modigt men också nödvändigt. Livet är så fantastiskt. En gåva.
Jag har börjat se mig själv och mitt liv, för första gången. Jag har fantastiska människor omkring mig som hjälper mig, ni vet inte om att ni gör det, men så är det. Familj och vänner. Och jag är tacksam. Jag är tacksam för att jag har fått insikten att vårda det som är viktigast i mitt liv. Jag. För utan mig är jag ingenting. Jag är på väg någonstans nu och jag växer varje dag. Andligt och psykiskt. Jag är så tacksam ... jag har börjat att öppna ögonen och se, precis som när man ser stjärnorna kristallklart på en nattsvart himmel har jag börjat se mig själv ... och det gnistrar....

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden

Den här texten säger allt. Du kan relatera den till precis vad Du vill och den hjälper dig i ditt val att välja livet. Hur ditt liv än ser ut. Den säger precis det som är viktigt...

Show-Flashback från Piteå!!

jag vet vad jag gjorde förra sommaren, vet ni? om det nu är någon som undrar ... Här finns en sprillans ny film från Dröse&Norberg Nöjen som i ett rasande tempo tar er igenom alla våra shower. Jag blev väldigt glad när jag fick se allt de här, positiva och härliga minnen... =)

En stark text ...

Jag vill ge er en bit av min favoritsvensk igen... Sverige har många duktiga författare, många duktiga skribenter. Sen har vi en som är allt det OCH poet. Det går igenom i hans texter. Han skriver så målande och man blir ett med sagan om hans liv och tänkande. Jag tycker Marcus Birro är fantastisk. han representerar en typ av intelligens som jag finner väldigt fängslande. Det är skönt att få dela en intellektuell människas tankar... Så jag läser hans krönikor när jag hinner och lyssnar på hans kvällar med Karlavagnen ... Här kommer hans näst senaste krönika ... Den är bra ...

Marcus Birro: Känns bra att hata hela världen

Som barn älskade jag Alice.Inte hon som i sången bor strax bredvid, utan hon som föll i sagan. Jag drömde om henne på nätterna. Jag vaknade lycklig, såg gryningen skjuta natten åt sidan med ljusa händer bakom rullgardinen. Nu faller jag som Alice och jag var inte beredd på det. Det är hemskt. Det är sönderfall och mardrömmar. Jag får en längtan att dricka igen. Jag låter mörkret hinna in i mig. Jag är mycket rädd. Jag åldras snabbt. Man känner fysiskt hur man faller. Man blir lite yr, arg, ledsen utan anledning, förvirrad. Jag travar runt bland leksaker, lekmattor, nallar och uppslagna pekböcker och jag söker efter ett ställe att klamra mig fast medan underjorden välkomnar mig med sin iskalla famn.

Det känns skönt att falla också. Det känns bra att hata hela världen. Jag går hem själv efter ett uppslitande gräl och slår sönder saker. Jag andas tungt. Det är som ett rus, eller som sex, jag känner hur dörren skjuts undan för den hatiske lille mördaren som jag alltid delat mitt liv med. Jag misslyckas med allting. Rustningen går sönder. Jag går sönder. Jag förblöder ur sår jag inte ser.Närmare en halv miljon människor i Sverige lider av depression. Det finns säkert massor av kärnfriska, lyckliga och balanserade människor som tycker det är dags för alla oss slashasar att bli ryckta i nackskinnet. Jag tänker tvärtom. Det är dags för svårmodets barmhärtiga revolt.För oss förtappade själar är det tid att vägra skämmas för vår sorg. Sorgen är ett kvitto på att vi levt. Vi självstympar oss utan att ens vara medvetna om det. Varje vardaglig syssla blir en mardröm. Människor suger all kraft ur oss. Det finns ingenting som lockar dig mer. Bara en hög med varma kuddar att sjunka ner i. En blomma av mörker slår ut långsamt under en eftermiddag som aldrig vill ta slut. Regnet är hårt, kallt och småstadstrist utanför fönstret.

Mitt liv har blivit en såpa. Människor vet allt om mitt liv. Jag har snart ingen enda plats där jag kan gömma mig för mig själv. Jag har lagt stora delar av mitt människovärde i mina läsares godtyckliga händer.Jag blir smekt och får stryk. Det är som det är. Sådana ser mina villkor ut. Jag skulle byggt min mur mycket högre. Jag skulle skaffat mig en bättre rustning. Jag skulle lärt mig hantera mina vapen. Min godtyckliga naivitet biter mig i hjärtat varje gång jag blir sviken.

Som Alice tar jag mark till sist och där står jag på botten med händerna rakt ut, uppåt, och jag är inte ensam, för du är med, och din gråt är min gråt, och din mascara rinner, och när vi trevar efter varandras händer, varsamt, hjälplöst, yrvaket, är vi små barn bara, stordrömmande, ledsna, förvirrade, tafatta barn, och när vi till sist håller om varandra och gräver med tårna i det stampade jordgolvet och vrider våra ansikten uppåt, mot ljuset, Gud och våra medmänniskor, när vi hör deras skrammel i lägenheten intill, när vi hör deras skratt i trapphuset, är det som om någon vrider om en varm kniv i våra hjärtan och jag hoppas inte det hinner bli försent innan vi upptäcker att vi har samma hjärta, att vi är varandras sår, att vi är i den här natten tillsammans, och att vi därför kan hjälpa varandra upp och ut... Jag känner dig inte, men jag älskar dig ändå...

På Torpa ..

Solen har värmt oss idag ... Den lyste så pass att jag och Hanna bestämde oss för att göra en utflykt. Inte så långt ... men en utflykt. Jag kom på den sinnrika idén att vi skulle ta bilen till Torpa Stenhus som ligger ungeför 20 minuter från Dalsjöfors. Så vi packade korgen full med wraps, pannkakor, kaffe, frukt och kakor och tog oss ut. Det var vi och alla pensionärer. Mycket trevligt ... Så där satt vi i varsin brassestol och timmarna bara flög iväg ...

De flög iväg så pass att jag nu i slutet av dagen har förvandlats till en världskarta i ansiktet. En pandaliknande världskarta. För solbrillorna var på hela dagen lång ... smart drag Sandberg ... inte så kanske ... så nu är jag röd och vit, helt blandat ... Men de va en fin dag, så jag får helt enkelt bara gilla läget. Sol, prat och fika ... jag har inte rört mig en tum idag ... de är mysigt ...

På lekplatsen...

Idag har vi varit på lekplatsen och grävt och gungat gunga. Det var ett tag sedan jag var på en lekplats, men det var riktigt roligt. Jag tror att jag och syrran idag gick under begreppet "Latte-mamma" och "Latte-moster" - vi smuttade latte medan Molly hade händerna fulla av ... ja, allehanda ting, som man INTE ska stoppa i munnen ...

Men jag måste säga att jag beundrar Therese. Hon har verkligen kameliontögon. Hon ser Molly vart än hennes små ben för henne och hon är framme på en halv sekund om fröken Bus skulle hitta något smaskigt som inte är mat att stoppa i munnen. Mitt i denna Stålmannen/Stålmamman-aktion är Therese dessutom tok-gravid. Men med en kaffe i ena handen, Molly på den andra armen och den fria handen på barnvagnen är Therese som en multimaskin. Hon fixar allt. Jag blir så himla stolt. Hon är precis en sådan mamma som man ska vara, som man vill bli, en dag ... Men så har hon också världens solstråle till dotter. Skriker aldrig, skrattar jämt och när hon ser på en med universums största, blåaste ögon finns det inget försvar. Man faller som en fura. Kärlek när den är som allra renast. Jag är en vansinnigt stolt moster och snart kommer det ytterligare ett underverk ... Livet är mäktigt ibland ... I Mollys ögon finns inga bekymmer. Så när jag ser in i hennes försvinner mina också. Hon visar vad som är viktigt ... på ett fantastiskt lätt sätt ...

Allsångsuppdatering ...

Allsången igår var underbar. Kanonfint väder på ett av Borås vackratse ställen. En härlig liten publik och en god grillbuffé... Kvällen bjöd på alla föutsättnngar.

Bandet var otroliga. Tre superkompetenta musiker från Göteborg som helt enkelt bara lyssnade på varann och på solisten för att det skulle svänga Allan. Jag sjöng två låtar. Trubbel av Olle Adolphsson och Dancing the whole way home av Miss Li. Förutom att jag glömde texten på Trubbel och fick "rädda" genom att helt enkelt bjuda på de, ta en nära kik (jag är ju halvblind...) på mitt papper och sedan bara helt enkelt fortsätta, förutom de tycker jag att det hela blev riktigt mysigt.

Pappa gjorde sitt klassiska Elvis-nummer samt en gammalt revynummer tillsammans med Tina Gillberg. Numret heter "Varberg" och har, för alla boråsare, en mycket talande text. En åtta verser lång tolkning av hur en sommar, med regn, i Varberg kan vara... De drog många skratt och jag var så stolt, så stolt.

På det hela taget var kvällen väldigt lyckad. Riggo och Maria var jätteduktiga allsångsledare och publiken sjöng med i sång efter sång ... En fin kväll helt enkelt...

Ett stark budskap som lämnar tid till eftertanke...

Jag tänkte egentligen skriva om Allsången ikväll, men jag gör det imorgon. Det är numret fångade all min uppmärksamhet ikväll... Det säger så mycket. Det ska spegla en kvinnas kamp mot bröstcancer och det gör det, men all rättvisa. Men du kan få numret att bli det du vill. All frustration, all strävan, rädslan, hoppet ... allt kan man sätta in i en ny ram. Jag fällde ett par tårar ... för min egna tavla ... Vilken ram är din?

Allsång!!

Idag är det Allsångsdags. Jag och pappa kommer vara där och skråla. Riggo och Maria ska styra upp kalaset. Ellagården är platsen. Magiskt vacker förövrigt... Bilder kommer senare ikväll... Men det är ju mycket roligare och se det live så på med jacka och sjung upp lite i duschen, så ses vi ikväll, på Ellagården i Borås klockan 18.30...

Tänkte avrunda kvällen med ...

... lite Coelho ... det mår alla bra av.

"Petrus säger raka motsatsen: Det finns inga utvalda. Alla är valda, om de bara istället för att fråga sig "Vad gör jag här?" bestämmer sig för att göra något, vad som helst, som väcker entusiasm i hjärtat. Det är det entusiastiska arbetet som leder till paradisets portar, kärleken som omformar valet som för oss till Gud. Det är entusiasmen som sätter oss i förbindelse med en helige anden, och inte läsningen av hundratals, tusentals klassiska skrifter. Det är viljan att tro på att livet är ett underverk som får underverken att ske. inte några så kallade "hemliga ritualer" och "esoteriska ordnar". Det är helt enkelt människans beslut att följa sitt öde som verkligen gör henne till människa, inte hennes teorier om varandets gåta."

Godnatt... tänkvärda ord, "Det är människans beslut att följa sitt öde som verkligen gör henne till människa" det fastnade hos mig ... stort. enkelt. sant.

Topp 6!!

Jag lovade en resumé förut, men de får bli en kort en för jag börjar att må lite illa av att skriva... Har suttit och mailat en stund och nu börjar magen påminna mig om att bussåkande och skrivande faktiskt inte går alls bra ihop...

Men jag är ju ett litet fan av listor, så här kommer min topp 5 lista för veckan, snabbt och enkelt: (annars har jag en tendens till att skriva hela romaner... ja, ni vet. jag kan inte vara kortfattad, inte ens i sms kan jag de... jag ber om ursäkt alla ni som får dessa långa haranger, men jag besitter helt enkelt inte kunskapen om att vara kortfattad... )

1. Benkes (2) lockingklasser - Ingen normalt funtad tjej fungerar som en normalt funtad tjej när en ruskigt snygg kille står och svänger kroppen fram och tillbaka längst fram i rummet i 90 minuter... Alla damer på klassen hade full fokus på varenda liten rörelse varenda sekund av de 90 minutrarna. Det kan jag lova. Killen är ju kung. Så är de. Det är bara att se och njuta. Och dansa såklart... och det gjorde jag. Koncentrationen var faktiskt 100%:ig. Grymt rolig klass. Jag kände grooovet...


2. Alla andra dansklasser ... Alvaros, Joes, Filles och Davids .... sååååååå underbart!


3. Lorraine och Rickard, mina två tightaste denna vecka. Kors va vi har pratat, diskuterat, analyserat och myst ... många tankar att tänka nu. Men du vet Lorraine, min uppenbarelse. Den gäller dig också... man måste bara våga tro =)


4. 80-talsshowen i lördags. Det är alltid kul att få se talangfulla och kompetenta människor. Alltid. Och de här var riktigt bra! Den ska jag se igen.


5. Den lilla vinkvällen i tisdags. Trots min ringa baksmälla, så va de värt de, alla gånger...


6. Stockholm i sig, jag börjar verkligen att förälska mig i stan ... om ett år så. =)
   

Nu blev de visst en Topp 6-lista... oj, de lät ju inge bra!! eller... strunt samma. Topp 6 helt enkelt... ;-)

Slutdansat för nu ...

En vecka går så fort och av någon anledning känns det som om jag har mer med mig hem från sthlm än upp... Alltid är det så. Jag fattar absolut ingenting ... klockan 12.15 går bussen, innan dess blir de lite frulle, matsäcksinhandling och väsksläpning samt ja, inte vet jag ... de får vi se. Ikväll är jag hemma i Borås igen ... ses där ... eller ja, vi ses på bussen, då kommer resumén av veckan ... Det blir kaffe, resumé och Men in Trees. En behaglig bussresa ...

Flash Mob ...

Ni har väl inte missat Flash Moben från Grönan? Kolla in ...

80-talsnostalgi...

Idag har det här lilla gänget och några till varit på Golden Hits övre våning och sett 80-talsbaren och den showen. Vilka fantastiska artister. Vilka härliga låtar. Vilka gräsliga kläder, precis som de ska vara... Man kan inte bli annat än inspirerad. Tack fina Inez och Rickard för en underbar kväll!

WOW!!

Idag har jag haft en dag med underbara upplevelser. Jag ska fatta mig kort för jag är ganska så trött. Men jag måste helt enkelt få berätta...

Idag har jag dansat som aldrig förr. Jag har i mitt stilla sinne trott att jag inte alls var bra på det här med dans, att jag mest var en liten maskin som var bra på att härma rörelser. Att jag kanske skulle bli lite bättre av att gå den här Bounce-vackan... Men idag kom allt tillbaka! All glädje jag kännt inför dansen som varit lite frånvarande under ett par år kom som en blixt från klar himmel. Benkes klass var otrolig och Alvaros minst lika bra och jag var så nöjd med det jag presterade. Och tro mig, jag är aldrig nöjd... Men idag var det som om endorfinerna tog över hela min kropp. Magiskt. Och jag kände en ofantlig lust till att bara få röra mig ännu mer. Att aldrig sluta. Jag hade glömt vad dansen gör för mitt sinne och min kropp. Dans har så länge varit en jobbsyssla att den har förvandlats till just det. Ett jobb. Men idag fanns bara glädje, helt enormt!

Efter Benkes klass, som var den första för dagen, gick jag och satte mig på Espresso House på Odengatan och drack en latte och där hände nästa grej ... Jag vet inte vad min själ har varit på för retreat, men den fick en total nytändning idag ...

Igår hade jag en liten dipp, ingen stor, men tillräcklig för att jag skulle känna mig som en rätt ynklig själ.

Men idag, precis när jag satt där med min latte, som i ett trollslag, fick jag en slags uppenbarelse. En otroligt stark känsla infann sig, som sa mig att allt kommer att bli så bra. Genom att släppa min oro skulle allt falla på plats. Jag kunde inte ta miste på den känslan, för den var så definitiv. Den var helt och hållet självklar. Och trots att regnet stod som spön i backen så gick jag tillbaka mot Balettakademien och jag log, hela vägen.

Jag vet att det låter knäppt, men precis så här var de. Och sen gick jag till Alvaros klass. I onsdags satte jag inte ett enda steg när vi hade honom, jag var så förbannad och kände mig totalt värdelös. Idag var det som hela kombinationen bara fanns där. Jag har aldrig kännt mig så säker på någonting. det var som om något börjat glöda inom mig och jag kunde inte sätta stopp. Jag svettades och jag dansade tills jag inte hade ett uns energi kvar. Det enda som fanns var eufori. Och jag kände mig allt annat än värdelös, tvärtom.

Sen gick jag och Lorraine på bio, mysigt värre, och nu sitter jag här och berättar för dig ... Vi har druckit te och ätit brownie och inatt tror jag att jag kommer sova som en prinsessa. För den här dagen vill jag spara. Den ska jag sova så gott på. Min tro är nu helt rotad igen, allt kommer att bli så bra. Hur livet än faller ut så kommer det bli underbart. Det blev jag lovad idag. Och det löftet tror jag benhårt på ...

Tro...

Det finns så mycket jag vill tro på. Människan, livet, kärleken och faktiskt tron i sig... Jag vill tro att människan är god, att allt har en mening. Att varje möte har ett syfte och att livet är en saga som faktiskt är menat att sluta på ett bra sätt. Vilken riktning vi tar i vårt liv beror på våra val men också på den väg som är utstakad för oss. Jag vill tro på tron och på hoppet, och jag har varit så bra på de, att tro så innerligt och att vilja så mycket. Jag har haft det som min styrka - den positiva drivkraften. Min positiva drivkraft. Och den har alltid kommit så naturligt. Jag har aldrig behövt mana fram min tro. Jag har alltid kunnat se det positiva i alla situationer. Men på senaste tiden har min tro bivit lite svagare. Jag har fått leta fram den för att sen nära den och till sist ta den i anspråk. Jag har alltid varit säker på vad jag vill med mitt liv. Jag lever i och för ett enda syfte - att vara lycklig. Bara det. Ingenting annat. Men för att nå den där lyckan måste man förr eller senare se sin egen sanning, se den djupt i vitögat och kanske vara beredd på att bli golvad. Och sen hitta sin tro, sin strävan och därefter ta sig tillbaka. Men inte till samma plats utan till en annan plats, där förutsättningarna till lycka finns och mycket väl kan resultera i just de. Lycka. Men det är just de. Man måste ha modet att bli krossad. För trycker man gång på gång undan sin egen verklighet kommer man aldrig få grepp om den där tron, om sin egen strävan, och till slut kommer man inte orka trycka undan längre. Då kommer allt att komma. Som ett brev på posten. Man kommer aldrig undan livet.
Jag vill så gärna tro på allt som är vackert, men vissa dagar, är det så svårt. Då kommer verkligheten som en örfil. Då är det ännu viktigare, att man inte släpper taget om tron ... på att livet är en gåva som man inte får slösa bort på att vara "nästan lycklig" Det funkar inte ... Livet är alldeles för kort. Min tro strävar mot lyckan ... Jag hoppas att din tro gör detsamma. Din lycka, ingen annans. För är man själv inte lycklig kan man aldrig göra någon annan lycklig heller. Det är en sanning helt utan modifikation.

Ont ..

Oj oj oj! Igår hade vi Alvaro som första lärare och jag trodde att min hjärna bokstavligen skulle koka över. De va ta mig sjutton det svåraste jag har försökt mig på någonsin. Jag tror att jag satte kombinationen en gång, knappt... Kändes mest som om jag stod och vevade upp och ner med armarna och hoppade lite här och där... Jag tror inte att indianhopp ska ingå i en hip-hop-kombination ... det kändes aldrig riktigt rätt, men hur jag än försökte så blev de ett jäkla indianhopp, jag bara skrattade och eländet till slut. Jag hoppas allt har "ramlat" ner tills imorgon då vi har de sista två klasserna. Den här veckan har verkligen sprungit iväg! ...

Men jag lyckades få tll ett foto på mig och Rickard iaf. Det är taget innan "klassen från helvetet" så vi ser lite glada ut ... sen blev det en kaffe, lite pastasallad och ett par djupa andetag och lagom till Davids klass var man redo igen. Och då gick de riktigt bra. Jag har så ont hela kroppen men den här lilla smärtan är värd precis allt ... Det är ont-gott som mamma brukar säga ... Idag är en ny dansdag med ny smärta och och nya utmaningar. Men det är inte förrän klockan 15. Tills dess finner ni mig tillsammans med min min vän Paulo Coelho på en uteservering tillsammans med en stor latte ... Det är sol i Stockholm idag. Härligt!

En ny dag med ny dans ... och lite huvudvärk ...

Klasserna igår gick kanon! Studsade nästan från Balettakademien efter att ha avslutat Joe's klass ... jag unnade mig till och med lite vin tillsammans med en vän och hans vänner, en fin kväll ... så fin att mitt huvud får sota hårt för den idag. Men skitsamma, de va de värt. Till klockan 15 är jag redo igen ... hoppas jag ;-) Det märker vi. Idag ska jag göra slag i saken och försöka ta lite foton som jag kan lägga upp... Får se till att göra de innan vi börjar, för sen blir jag så svettig att jag inte är respektabel för några foton .. Jag har glömt att plocka fram kameran de senaste dagarna, men idag ska jag fota. Jag lovar.

Nu tänkte jag visa lite andra foton. På min syster. jag vet att jag tjatar hål i huvudet på er med att jag är så stolt över henne. Men det är jag. Hon är så grym, så smart, så otrolig och så bäst helt enkelt. Kan knappt vänta tills jag får åka till henne i september. Det kommer bli underbart! En semester för både kropp och skäl. Jag tittade igenom hennes facebookfoton här om dagen och hittade bland andra de här...

En härlig utmaning!!

Första dagen är till ända!! Först lunch med fina Inez, en kaffe med gänget på Golden och sen ... DANS!!! Och jag säger bara WOW! Varför slutade man dansa en gång i tiden? Det är ju så vansinnigt roligt ... och speciellt när man står och har världens grymmaste lärare ...

Rickard och jag var riktigt supernervösa innan vi nådde Balettakademien, men vi försökte peppa varann, vilket bara ledde till att vi blev ännu mera stissiga ...

Men!! Väl inne flöt de bara på. Vi hade Fille som första lärare. Inga konstigheter - en skön uppvärmning, lite stretch och sedan en hip hop-kombination som var grym ... Det ser så lätt ut när han visar, sen kanske man inte är lika smooth själv, men det gick bra! Mycket bättre än jag trodde. Har någonstans gått och fått för mig att jag är kass som dansare, att jag inte kan. Men jag kan ju! Och framför allt, jag har så vansinnigt roligt. Och att ha härliga Rickard vid min sida gjorde saken inte alls sämre, bara bättre, bäst!

Emellan de två klasserna gick vi och tog en kaffe och sen va de bara på't igen. Nästa lärare på tur va David. Han verkar vara en riktigt skön typ, skämtar mycket och är väldigt pedagoisk. Han lade dock upp svårighetsgraden lite ... Nu blev det mycket ... 1 åsså 2 åsåså ... ja, en massa räkning. Min absolut sämsta sida. Jag kan inte räkna i dans, har aldrig kunnat. Jag lyssnar bara på musiken, och sen brukar de ge sig ... det var kanske därför jag och steppkonsten aldrig riktigt klickade, (ordvits!!! ha ha!!) så hans kombination var utmanande som sjutton!! Imorgon väntar klasser för Alvaro och Benke ... ska ladda genom att sitta med en kaffe på en uteservering hela förmiddagen och läsa Coelho ... Jag börjar trivas i Stockholm ... jättetrivas faktiskt...

Nu!! Nu gäller de!

Så var ytterligare en dag till ända ... men ikväll kommer jag att somna på en soffa ute på Lidingö i Stockholm, istället för i flickrummet i Dalsjöfors. Min vän Lorraine låter mig husera här. Så inatt är det jag, hon och en skön liten hund som ska dela rum. Och imorgon ska jag på äventyr ... jag ska dansa. Och inte för vilka som helst ... Det blir Bounce Summercamp, något som jag suktat efter i flera år, men aldrig kunnat delta i. Och ja, jag är faktiskt riktigt nervös, riktigt, jäkla tokpirrig. jag tycker att de är så otroligt duktiga. Bara att få ta klasser för dem känns riktigt lyxigt... Men!!!
Jag har inte tagit en klass sedan 1800-frost och de är väl på tiden kan man tycka, med jobbet man har och allt... Och tills idag skulle jag faktiskt ha tagit mig igenom det här äventyret helt på egen hand, men så kom räddaren i nöden, min gamla vapendragare bland Gran Canariska mojitos, Rhodosiska stenstränder och snötäckta Sälen-snögubbar - Rickard och anmälde sig, heroiskt. Så nu är vi två som ska stå med darrande ben utanför Balettakademien imorgon eftermiddag och med skräckblandad förtjusning anmäla oss vid inskrivningen. "Hrmmm... De är vi som är Liza och Rickard, ja vi ska vara i HH 30+ B..."

HH= HipHop. 30+ = ja, ni fattar, de e vuxengruppen vi snackar om... B=inte en b-grupp utan grupp nummer två i samma klass ... Så ser det ut. Måste dessutom stå sjukt långt fram i salen eftersom jag nästan är lite halvblind ... de e inte som senast man dansade ... när man fortfarande såg att man gjorde de... eh.. 2005 ...

Men nu gäller de! Nu är nu!! Jag ska dansa som en liten tokstolle den här veckan och trots all nervositet så ska de bli så otroligt roligt, lärorikt och framför allt - inspirerande. Jag längtar redan tills imorgon. Med andan i halsen och mysbrallerna på höften ska jag groova som en liten... ja, som en liten ... ja, va sjutton, något litet... Håll alla tummar för mig, jag kan utlova coola HipHop-pics imorgon. De här blir grymt!

Bubbelavslut...

Min mamma är underbar. När jag kom hem nu ikväll så stod det på mitt skrivbord en liten flaska champagne och ett champagneglas och väntade ... de räckte till precis två glas, precis lagom ... tack mamma!! Vilken lördagskvällsavslutning... Skål och godnatt världen!

Jag är bäst på...

Jag har en grej som jag faktiskt måste erkänna att jag är ganska så bra på. Nästan grym faktiskt ... Så där bra så att det ändå inte blir kaxigt än om man säger det högt och tydligt 10 gånger. Så bra är jag på den här grejjen. Jag vet inte om det är något att vara stolt över, men strunt i de. Jag är bra på de. Faktiskt bäst i min klass, i min egna division. Har alltid varit och tror att jag så kommer att förbli ...

- Jag är bra på att unna mig ...

Jag kan skapa mig ett behov för allt. Istället för att säga att "Jag vill ha!" säger jag att "idag kan jag få unna mig... " eller "jag skulle behöva..."

Här är min topp 5 "Liza unnar sig ofta..." -lista.

• Kanelbullar (det finns inte ett klockslag på dagen som jag inte är värd en stor, härlig, nybakad kanelbulle... helst med en god latte och ett grymt magasin till ...)


• Plagg från Gina Tricot ( saker under 200 kronor känns knappt när man handlar, det är när frekvensen blir hög som de kan bli lite dumt ... men va tusan?? jag kan gott unna mig en liten tröja för ynka 149 spänn... i alla fall någon gång i veckan... eller??)


• Latte ... (det unnar jag mig så fort jag får tid... på Espresso House i Hbg hade jag min standardbeställning som jag unnade mig i princip varje dag, en stor latte på lättmjölk!!)


• Tidningar ... (säg ett månadsmagasin som jag INTE köper ... Jag har dem alla... men!! jag läser dem också, från pärm till pärm...)


• Marabous Premium 70% choklad ... (det finna ingen kommentar, måste man så måste man...)

Så här om dagen unnade jag míg något utanför min lista. Något som jag faktiskt letat länge efter men inte hittat ... (ni ser, jag skapar mig ett behov... men skit i de nu...)
Jag har utökat min skosamling (som redan är enorm... efter 8 månader på Gran Canaria kom jag hem med 16 par skor... ni kan ju tänka er hur den kompletta skogarderoben ser ut) med ett par fantastiska högklackade stövlar i svart skinn med Peter Pan -skaft ... ni kan se dem här ovanför, de är underbara!!
De får mina pygmében att nästan, nästan se lite långa ut ... Åh, vad jag gillar dem! Hejja mig, jag unnar mig ... och de var jag värd, fy fanken!!

Min favvo är hemma från semestern...

Ingen är gladare än jag att Therese och Molly är tillbaka från semestern och trots att lilla Molly är illsjuk, lyckas hon ändå frambringa leenden som får mig att smälta ... Ni har varit så saknade i Borås ...

Diggiloo ...

Igår var pappa och jag och såg Diggiloo på Tjolöholm Slott en bit söder om Kungsbacka. Jag har aldrig sett en sådan typ av konsert förut så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig, men det blev en härlig kväll. Framför allt blir man alldeles matt av dessa fantastiska musiker. Vilka konstnärer, helt enormt. Ett par minnen tar jag med mig från konserten igår...

1. Bara det faktum att jag och min pappa gjorde något tillsammans som INTE inkluderade att köra möbler till höger och vänster är en ganska härlig känsla...
2. Vi kom en halvtimma försent (mitt fel, körde vilse från Kristianstad och ja... tala inte om eländet) men fick en första klassens parkering tio meter från entrén. Ibland ska man ha tur... ibland...
3. Brolle. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Jag visste att han var bra och att jag verkligen gillar hans röst, men det jag fick se och höra igår var bortom allt jag förväntat mig. Han ställer sig mitt på scenen, ensam, och river av "Show must go on" och fullkomligt äger. Tonerna är klockrena och lidelsen är så närvarande att jag satt och rös. En livsfarlig låt. Man får inte göra den om man inte knäcker. Jag trodde aldrig att just Brolle skulle göra det, men banne mig. Jag spontanställde mig upp efteråt och applåderade. Det var så in i ******** bra!!
4. Jessica Andersson. Jag vet inte om någon av er har läst boken hon släppte i våras. Den handlar om hennes liv och hennes uppväxt, och jag kan lova att den berör. Niklas Strömstedt läste boken och skrev en text som utgick från vad han läst med temat "Från en stor tjej till en liten tjej..."
   Utan att nämna varför tog den här sången tag i mig på ett sätt som jag alltid vill bära med mig. Den säger så mycket. Kanske inte till alla, men den säger allt till mig. Allt. Så jag lägger upp den här... Hittade ett klipp på youtube. Det är kass kvalitet, men man hör texten och den är det viktiga. Hon gjorde samma sång hos Lotta på Liseberg ikväll, tillsammans med Niklas. Läggs det klipper upp på internet kommer jag att byta till det. Men nu sålänge blir det såhär...
   Jag vet att inte Jessica läser min blogg, men jag vill låtsas att hon gör det nu...
   
   Tack Jessica, för din bok och för den här sången ... Båda har slagit rot hos mig och växer för att stanna ...
   
   

Bröllopshärligheter...

Idag fick jag äran att sjunga på min vän Tors bröllop i Caroli kyrka i Borås. En stor luftig kyrka med fantastisk akustik. Vädret var strålande och själva festen hölls sen på underbara Ellagården en liten bit utanför stan.

Och nu sitter jag här, precis hemkommen (ska upp tidigt för att åka till Kristianstad och jobba imorgon, så jag missade själva "partydelen".. lite tråkigt men, men...) och kommer på mig själv med att le lite granna. jag är ganska trött och borde sova, men jag måste få berätta om vad jag upplevde idag innan jag kryper ner i sängen.

På bilden ovanför kan ni se mig precis innan jag åkte iväg till kyrkan. Klänningen köpte jag i England förra våren, men den hade premiär på mig idag! =)

Tor och Helena represtenterar precis det man vill se på ett bröllop. Det finns inte ett uns tvekan. Har aldrig funnits. Sen de träffades i New York 2005 har de varit de två, och det har aldrig funnits ett enda alternativ. När man såg hur de såg på varandra idag, kunde man inte annat än bli alldeles lycklig inombords. Det är precis det här kärleken handlar om. En total lycka. Helt och hållet ren. Inga tvivel, ingen tvekan. Bara den sanna, rena kärleken. Det var nästan lite magiskt. Och att få äran, för det var precis de det var, att sjunga till brudparet, alla ord som idag var deras. Och sedan se hur alla de orden rotades djupt inne i deras hjärtan var stort. Och jag som är en lipsill av rang grät inte. Jag var så fokuserad på min uppgift, som om mitt liv hade hängt på just den stunden. Jag ville ge dem alla orden, jag ville inte lämna en sekund åt slumpen, för det kändes så viktigt... och jag hoppas att jag lyckades. Jag tror det.

När man ser den sortens kärlek blir man påmind om vad allt egentligen handlar om. Inför Gud och denna församlings närvaro tog de varann till man och hustru och det fanns ingen tvekan. Allt jag såg var glädje, lycka och ren kärlek. Och mitt hjärta glödde av samma tre ting... Underbart. Så underbart... Tack Tor & Helena för att jag fick ge er detta, stort tack ... All lycka till er!!