En enda sekund...

En vän ringde mig idag... Han var ledsen, sorgsen och helt förstörd. Han berättade att hans styvpappa sedan 12 år hade omkommit i en motorcykelolycka. Han hade dött på en gång. Nästan exakt ett år efter bröllopet med min väns mamma råkar han ut för en olycka och på en enda sekund fanns han inte längre.

Jag vet knappt vad jag ska skriva, bara att jag ska det, att jag måste. Att det är viktigt.
Jag har en stark tro på att det finns en mening med allt som sker, möten, relationer... enstaka händelser. Det finns en mening med allt.
Men när det gäller för tidig död har jag svårt att hitta just den tron. Att det skulle vara meningen. Och om det nu var så med just den här händelsen? Meningen... när ska min vän och hans familj kunna se den?
När kan det någonsin vara meningen att man ska lämna jorden så tidigt, för tidigt? Lämna efter sig en hel familj, sina föräldrar, sina barn... när ska man ha kraft och sinne att försonas med tanken - att det var meningen?

Min vän sa till mig att hans mamma kände det på sig när hennes man åkte iväg på sin motorcykelsemester. Hon hade på känn att något skulle gå fel. Och så blev det. Det gick helt och hållet fel. Han kom inte hem igen.... han kommer aldrig hem igen.
En annan vän till mig förlorade sin mamma för ett par månader sedan alldeles för tidigt. Sin mamma. Jag kan inte ens tänka i de banorna. Det kunde inte min vän heller men på en enda sekund blev det hans verklighet. På en enda sekund var allt förändrat.

För ett par veckor sedan satt jag i bilen på väg hem från Skåne. Jag pratade i telefon med en annan vän och helt plötsligt tar mitt batteri slut. Det blev bara tyst och svart. "Skit!!! tänker jag, nu dog batteriet, ja ja... jag får väl ladda på telefonen och ringa upp när jag kommer hem..." Inte mer med det, tänker jag. För mig.
Min vän däremot, på andra sidan linjen delade inte min första tanke. Han blev orolig och trodde jag råkat ut för något, en olycka. På en sekund kom de tankarna till honom. På en sekund.

För några år sedan fick jag en kraftig sladd när jag körde till en begravning jag skulle sjunga på, det var underkylt och bilen snurrade bara runt, runt... tusen tankar virvlade i mitt huvud och PANG! Bilen åkte in i en stolpe. En sekund tidigare var jag övertygad om att jag skulle dö, men samma sekund senare satt jag där, levande. Levande och tacksam. Och jag sjöng på begravningen. Som om det gällde mitt liv. Det hade ju varit så nära. Sedan grät jag...

Livet kan man inte ta för givet. På en enda sekund kan allt ändra sig. På en enda sekund kan du ångra allt du inte sa. Gör inte de. Säg det. Säg allt. Varje dag.
Vi skjuter så mycket på vår framtid. Saker vi ska säga, resor vi ska göra, beslut vi ska ta, tårar vi ska fälla, kärleksförklaringar vi vill ge, fina ord vi vill skänka. Allt vi kan säga, ska vi säga så fort som möjligt, för vi kanske aldrig får möjlighet att säga det i framtiden.
Varför skjuta på ett - "Du är en underbar människa, tack för att du finns i mitt liv! Idag, i just den här stunden..." tills om en vecka, när vi kan lyfta luren och säga det ikväll?

Vi får inte glömma bort att leva och framför allt inte att älska. Passionerat, ärligt och innerligt. Sin familj, sina vänner, sin andra hälft. Kärlek kan man inte ge för mycket av. Aldrig få för mycket av. Livet är för kort för att man ska skjuta på kärleken. All slags kärlek.
Idag fick jag mig en tankeställare. Precis den här som jag delat med er nu.

Mina tankar ikväll går till min fina vän ... och till hans familj...

Nostalgitripp tillbaka till GC...

Pratade med My en stund idag på telefon. Hon befinner sig ju på Kreta och jobbar för mitt gamla kall. Sunwing. Hon nämnde att hon kanske var intresserad av att söka en vintersäsong på Gran Canaria och genast började en massa nostalgi rinna till i mitt huvud. Tiden på GC är solklart något att det absolut bästa jag varit med om. Jag skulle utan att blinka vid 50+ kunna släppa Sverige för ett hus i Meloneras. Kulturen, maten, människorna, värmen, vårt härliga gäng... allt var på topp under de 7 månader jag bodde på ön. Magiskt. Kände att jag måste visa ett par bilder. Det finns en uppsjö, men här kommer i alla fall ett par... Härliga GC!! =)

Runt hörnet...

Det är en alldeles underbar kväll i Västergötland. Det har precis regnat... sommarregn... och Du vet, det doftar så vansinnigt gott. Egentligen är jag alldeles för trött för att ta mig ut, men efter en smoothie på soyamjölk, banan, hallon och kiwi och lite fantastisk glädjespridning... Idag stod en kille som heter Pär för just den. Han är initiativtagare till Glada Hudik-teatern och föreställningen Elvis som blivit en megasuccé... Han stod idag på Allsång på Skansen-scenen och fick ett helt folkhav att tystna. Det han berättade berörde, och det var så härligt. Att känna ett brinnande äkta engagemang kan få vem som helst att öppna ögnonen lite, lite till... Såg ni det inte så leta upp klippet på svt.se/play eller på youtube. Det var fantastiskt.

Med hans ord, Miss Li's fantastiska sång och smoothien i magen gick jag ut på promenad i sommarkvällen. Jag hade inte tänkt att gå så långt alls, bara en halvtímma eller så, men det slutade med att jag gick i en och en halv timma...

Med Karlavagnen i öronen och med allt vackert för ögonen.

En riktig sommarkvällspromenad bland bländande gul raps, grusvägar och betande kor... och i slutet en fantastisk solnedgång. En rosa, en vansinnigt vacker...

Jag vill dela de bilderna med er nu. Sommaren är förgänglig som så mycket annat.

Man måste leva här och man måste leva nu. Man måste våga göra just de. I hoppet och i tron om att glädjen och lyckan till skillnad från sommaren är beständig, att de tingen är menade att vara. Det finns ingenting man inte kan åstakomma, ingenting man inte kan utföra. Det är jag som bestämmer mina gränser, om jag ens har några?? Det är jag som sätter hinder för min egen lycka, eller kastar mig ut i den, beredd på att lyckan kanske blev olycka... men det kunde ju gått, eller hur? Och då får de vara värt de. Vi lever alldeles för mycket för morgondagen, för alla andra, för världen...

Man kanske behöver en solnedgång för att för en enda sekund kunna stanna upp och känna att - jag lever!! Ingenting blir någonsin större än det.

Varje ögonblick bär på en gåva, just detta ögonblick bär på en gåva. Ta emot den... och var tacksam.

Avvisa aldrig någonsin lyckan. Se till din inre sanning och lär dig känna igen henne när hon kommer. Hon är så sällsynt, ett mystiskt väsen som vi så desperat letar efter men så sällan märker. Men när hon väl kommer där runt hörnet med sitt vackra leende, sina förtrollande ögon, sitt klingande skratt och sina kloka ord ska du välkomna henne, se henne, se på henne, smittas av hennes sanna glädje, lyssna på henne och sen följa henne runt nästa hörn...

För där, precis runt det där hörnet, finns nämligen precis den solnedgång jag fick se ikväll...

Beat it!!!

Vänner botar min trötthet...

Jag är lite trött... Detoxen och allt möjligt gör att min energinivå kanske inte riktigt är där den ska vara... Då är det tur att man har riktigt fina vänner som man kan fika lite med (eller ja, fika... jag dricker ju mitt satans te...) och få upp både energinivåerna och smilgroparna.. Hela helgen har det varit härliga Grebbestad med mina två favoriter, Anneli och Annika... igår kväll på väg hem från kusten svängde jag in till Sandra och fick jag blåbär och té och hennes härliga kärlekshistora... man blir alldeles upprymd av hennes liv just nu... precis så ska de vara...
Och ikväll efter jobbet har jag myst med Lorraine... vänner är underbart. Jag skulle inte vilja vara utan en enda av er!

Jag är bokad!

Nu är det gjort. Jag har köpt min SVIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINDYRA biljett till Kreta den 24 september. Ringde nämligen Thomas Cook idag och fick veta att det bara fanns 4 ynka små flygstolar kvar på flighten från Landvetter, de enda datumet jag kunde. Så nu va de bara att boka. Sagt och gjort. Jag är bokad och klar. Känns underbart... Två underbara veckor väntar i slutet av september med böcker, sol, bad, show, god mat, vin och min älskade syster... Så skönt, så bra och så efterlängtat...

Filipstad tur & retur...

Om jag i slutet på september skulle räkna alla de mil som jag spenderat bakom en bilratt denna sommaren skulle de bli många, kanske för många... Skulle faktiskt aldrig våga räkna vid närmre eftertanke...
Igår så åkte jag ytterligare 28 mil uppåt landet, till Filipstad i Värmland. Väl framme märkte jag att jag glömt jackan hemma och de va inte direkt varmt i Filipstad, trots att det är slutet av juli, det kan jag lova... Men jag tänkte att "Jag får väl hitta ett Gina Tricot eller ett HM och handla en tröja...en baggis! " så jag började leta... och leta... och leta... till slut gav jag upp. I hela Filipstads centrum hittade jag två klädbutiker modell "Bamses farmor på höga berget..." Så det blev ingen tröja...

MEN!
Det spreds värme på helt andra sätt denna tidiga tisdagskväll så jag kunde vara helt trygg. 7 enormt duktiga tjejer skulle tävla mot varandra i den sjunde deltävlingen av Popkorn som gick av stapeln just i Filipstad.
Konkurrensen var stenhård men till slut vann en tjej från Skara som hette Maria Svensson. Jag ska ärligt säga att under hennes första framträdande stod jag lite som förtrollad och en tår letade sig ned för min kind och jag var tvungen vända bort ansiktet för att inte publken skulle se att jag faktiskt stod där och grät en smula...
Hon framförde "Aldrig ska jag sluta älska dig" från filmen "Livet är en schlager" skriven av en av Sveriges mest brillianta mångsysslare, nämligen Jonas Gardell.

Hon sjöng direkt ur hjärtat och rakt in i mitt, och säkert rakt in i publikens också. Hon hade "det är" ... det som gör att man lyssnar, att man förlorar sig... det som gör en vinnare, en stjärna.
Bara för Marias skull var det värt att igår köra nästan 60 mil. Om ni kan, kom till Kungsträdgården i Stockholm den 11 september och se henne och alla andra vinnare av delfinalerna runt om i Sverige... Det är en härlig upplevelse, det kan jag lova!

Slutligen vill jag lägga in ett litet citat från min chef på den här turnén, han är den som faktiskt alltid har trott på mig i alla väder. Jag har Lasse Lingman att tacka för otroligt mycket och det här är från hans blogg publicerat tidigare idag. Tack Lasse, vimset tar jag som en komplimang...

"Liza är kanon som programledare och får lätt en fin publikkontakt med hennes lite lätt vimsiga stil som lockar till många leenden och skapar en fin trivsel kring programmet."

Bilden ovan visar dagens gästartist, Victor Pettersson från Talang 2009. Alla 10-åriga tjejer i hela Filipstad hade samlats för att möta den nya lille "hunken" ... och han är singel, det vet jag nu, för jag frågade honom på scen. När jag undrade om jag kanske hade en chans så slingrade han sig lite... till slut sa han högt och tydligt att han tyckte jag var för gammal....

Dagens vinnare, Maria från Skara...

Imorgon, Filipstad... imorgon, detoxstart... imorgon blir en spännade dag...

Så har jag börjat... eller nja... inte börjat direkt. Själva Detox-starten sker imorgon. Idag har jag bara handlat och förberett. Det är första gången jag går ut från City ICA Knalleland med BARA frukt och grönsaker. Ett paket quinoa smög sig också ner, men annars ska jag uteslutande bli kanin de nästkommande två veckorna... Jag vet inte alls hur det kommer gå, men det känns spännande... och utmanande framför allt. Man ska bli piggare, tappa vatten, renare och ja... känna sig bättre helt enkelt. Eller så blir man bara en kanin. Rakt upp och ner... Men det är värt ett försök, känner jag ingen skillnad gör jag det aldrig igen. Men NU JÄDRAR, jag ska vara konsekvent. Inget svart te, kaffe, kött, mejeri eller bröd... Bara grönsaker, grönt och rött te, frukt och frön... Jag kommer bli en kanin med fågelnäbb... herregud, va håller jag på med!!?? men va sjutton, vad kan hända? Jo, jag kan få ett sug... efter kaffe eller korv eller en bulle... men då kommer konsekvent-Liza in och säger - jag fixar det här, jag blir en bra kanin!!

Imorgon åker jag också till Filipstad en sväng... en sväng på 30 mil dit och 30 mil hem... men vem håller räkningen? Jag håller just nu på att ladda mer lite sköna sommarpratare som jag kan lyssna på i bilen... Ska kolla om det inte finns ett Karlavagnen eller två att ladda ner också... vilken kanongrej, kunna ladda ner grymma radioprogram och lyssna precis när som... det gillar jag - heja Public Service! Hoppas på att det kanske regnar lite på vägen upp, det får gärna vara lite ruggigt när man ska lyssna på ett bra radioprogram... så man nästan kan kura ihop sig vid ratten och bara mysa. Jag älskar att lyssna på bra radio när jag kör bil... Man lyssnar verkligen på ett sätt som man inte skulle gjort annars.

Men, om någon har vägarna förbi Filipstad imorgon kväll och känner för att kolla på vårt lilla Popkorn-program är ni hjärtligt välkomna... Annars kan man komma till Varberg på torsdag också, då kör vi samma grej där... men då får jag åka tåg, första klass... de blir mysigt... OM! SJ sköter sig, du vet Inez...

Eller så kan man slå mig en pling efter klockan 20 imorgon om man vill slå ihjäl lite tid och piffa upp min bilresa hemåt...
Headsetet kommer vara på och telefonen kommer att vara laddad... jag lovar ;-) ...
Stora kramar till er alla...

Brolle gratulerar...

min lugg täcker mig, men jag lovar... det är jag under allt hår..

Igår var jag på ett härligt kalas hos min kusin Stina i Grundsund som fyllde 25 år (ung...).

Av mig och My fick hon "A Piece of Cake" (Leila of course... Nu är Stina också officiellt invigd i Sandbergarnas Muffinsklubb) och ett inramat foto på Brolle Jr, signerat och färdigt att ställa bredvid sängen... Texten löd "Grattis på din 25-årsdag, Norrländsk kram - Din Brolle" ... Både Stina och min faster tycker nämligen att Brolle är det snyggaste som de norrländska skogarna någonsin har producerat. Så därför fick nu Stina - snygg, sexig och singel ett foto att ställa bredvid kudden... (att det var jag som både skrivit ut bilden och plitat dit texten är ju helt oviktigt för sammanhanget... )

- Grattis Stina! Nu är du närmre 30 än 20... välkommen i klubben!!

Godmorgon!

Ja, det var väl egentligen bara det - Godmorgon! Solen skiner från en nästan klarblå himmel och jag sätter mig om fem goa minuter i bilen som tar mig in till jobbet... och imorgon efter stängning tar jag lilla bilen igen, men istället för att då åka hem, puttrar jag upp mot Grundsund och till min fina kusin Stina som imorgon fyller 25 år. Det ska bli stort kalas! Men det är imorgon, idag är idag. Hoppas ni får en fin sådan allihopa =)

Detox...

Jag köpte en bok idag - Detox!
Det låter lite glatt tycker jag... hela ordet är liksom piffigt på något sätt... Ja, i alla fall... Jag har bestämt mig för att börja en utrensning... Ni vet en sådan där utrensning som man kan ha i en källare där det samlats för mycket bråte eller på en vind där man knappt kan ta sig fram för alla lådor, lådor som man inte har en blekaste aning om vad de innehåller...
En sådan utrensning ska jag ha. Från måndag. I och med mig själv. Och det är inte bara något jag säger som en undanflykt för att slippa börja imorgon, men måndag är en bättre dag helt enkelt...

Jag ska detoxa kroppen, men jag ska också försöka detoxa mitt sinne och min själ, i den mån jag kan. Hela jag behöver en rejäl utrensning. Så nu ska jag i alla fall försöka att utföra allt detta någorlunda samtidigt.
Jag kommer att äta enligt en strikt diet, men bara i 14 dagar, för att rensa kroppen på slaggprodukter och vätska som samlats lite här och där... Det kommer bli tokjobbigt, men jag känner att jag måste rivstarta annars blir det liksom ingenting av någonting... Jag känner mig alldeles för trött och hängig, för svullen för disorienterad. Så nu ska de verkligen ske. Jag har faktiskt inget val. En riktig detox...

Sen är det sinnet och själen. Det blir svårare. Det finns ingen riktig handbok i ämnet. Det har varit ett händelserikt år, på gott och på ont. Jag har tagit tusen beslut och haft tankarna åt alla håll... Och nu måste jag ge mig själv en chans att samla ihop mitt egna jag. Börja hitta fokus. Skriva ner mina mål, drömmar och ambitioner. Vad jag verkligen vill. Se över vad jag har och vad jag kan göra. Hitta mina sanna glädjeämnen och rensa bland sådant som stressar mig... Försöka hitta en sinnesro, hitta andlighet, ett fokus, en väg... Prioritera och välja... Jag måste börja välja för jag är så trött på att alltid välja bort mig själv... Jag vill försöka vara min egen prioritet. Börja med yogan igen.

Jag vill rensa och jag vill börja om. Hitta det som är viktigt och sluta försöka leva ett liv - bara leva det. Jag har citerat så mycket på den här bloggen det senaste. Citerat och älskat alla textrader, för att så som Coelho skriver, så skulle jag vilja ha förståndet att tänka. Och det är dags att börja leva efter allt jag läst. Jag kan inte skylla mitt liv på någon annan. Allt handlar om mina beslut och mina vägar. Jag väljer mitt liv. Och jag vill leva fullt ut. Jag vill vara lycklig och harmonisk och jag vill utevecklas varje dag. Andligt, mentalt och fysiskt... Det är vad jag vill. Jag vill inte svika mig själv igen. Så får det inte bli. Jag vill leva - nu och här ... för livet är så otroligt fantastiskt... så på måndag börjar jag och jag ser fram emot det...

”Gud giv mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.”

Några ord till natten...

Nu kommer han igen, nu citerar jag honom igen - Coelho... mannen som skriver så att man verkligen känner det han beskriver. Känner det långt in i bröstet. Det här stycket är likt det förra hämtat ur "Elva minuter". Jag hoppas ni ska tycka om det....

"Om jag idag tvingades att berätta om mitt liv för någon skulle jag kunna göra det på ett sätt så man kunde tro att jag var en självständig, modig och lycklig kvinna.
Långt därifrån: jag är förbjuden att nämna det enda ord som är mycket viktigare än de elva minuterna - kärlek.
I hela mitt liv har jag sett kärleken som ett slags frivilligt slaveri. Det är fel: friheten finns bara när kärleken finns. Den som helt ger sig hän, den som känner sig fri, älskar fullt ut.
Och den som älskar fullt ut känner sig fri.
Därför har ingenting någon betydelse, trots allt jag kan uppleva, göra och upptäcka. Jag hoppas att den här tiden går fort, så jag kan börja söka efter mig själv igen - och finna min spegelbild i en man som förstår mig och som inte får mig att lida.
Men vad är det för trams jag sitter och skriver? I kärlek kan ingen skada någon; vi är alla ansvariga för vad vi känner och vi kan inte anklaga någon annan för våra känslor.
Jag har kännt mig sårad när jag förlorat män som jag förälskat mig i. Idag är jag övertygad om att ingen förlorar någon, för ingen äger någon.
Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det. "

Nu då - Britney!

Caracola - gamla och nya precis innan konserten...

Det var längesen jag var så laddad inför något som jag var igår. Klockan 16.00 tittade jag upp till Emma på Björn Axen, inget vin denna gången... (jag blir ju för sjutton berusad på ett endaste litet glas nu för tiden, och har man betalat 1000 spänn för en biljett vill man ju inte ha upplevt de kronorna genom en vinridå, inte jag i alla fall...) Väl där blev det lite piffande, jag hade inga "piff-grejjer " med mig så jag försedde mig med testprodukter på salongen, inte fy skam alls...

Sen bar det iväg till Vapiano och Gamla Stan för en bit mat. Jag hade, som vanligt, inte ätit mer än en fralla vid frukosten och tryckte därför i mig en hel Calzone plus en tredjedel av Emmas pasta... vojne, vojne... Men!! Gud så trevligt att umgås med alla Caracolorna, alla tre är supermysiga och vrålsnygga... folk vänder sig om och tittar när de går förbi.. igår passade jag på att ta åt mig lite av äran när jag ändå gick jämte... trots att jag kände mig en halvmeter kortare och aningens mindre piffig så låtsades jag att blickarna som kastades lite diskret kanske också var menade åt mig.. man vet ju aldrig?

Men konserten då... Hela "Circusen" med allt vad den innebar.

Storslaget är det första spontana som ploppar ur munnen på mig. Storslaget och magnifikt. Pampigt. Scenen var byggd som tre jättelika maneger precis i mitten. Och där fanns i princip allt som ska finnas på en cirkus utom elefanter. Akrobater, jonglörer, clowner, muskelberg, kampsportsdansare.. till och med en elgitarrspelande dvärg... och dansare. Dessa fantastiska dansare. Man blir hänförd och det rycker i varenda muskel och nerv i hela kroppen. Man vill bara röra sig sönder och samman.

Men allas vår Britney är lite av en spillra av sitt forna jag. Och det är synd...Visst är hon grym fortfarande, absolut. Men det som va DET DÄR hade liksom bleknat... Hennes rörelsemönster, som är det jag avgudar, fanns inte där på alls samma sätt. Det kan ha berott på de 10 cm's klackar som hon envisades med att ha showen igenom. Armarna rörde sig precis som vanligt, men benen... inte alls... Det var en besvikelse. Men en sak är säker, hon radar upp hits, i nya versioner, i balla formationer och när Toxic och Womanizer drog igång var jag i fullkomlig extas. Då var det som det skulle vara..

Sen kan man alltid diskutera huruvida det var playback eller ej... men skit samma. Det är klart att det suger att hon inte sjunger live mer än i en låt, men allvarligt - det var väl ingen som förväntat sig något annat? Inte jag i alla fall. Därför kan jag omöjligt dra ner showen för just det. Det var något som ingick i paketet jag förväntade mig...

Men allt som allt. Storslaget... det är nog det enda rätta ordet.. Men "Live in Las Vegas" är och förblir bättre än "Circus" ... Där hade Britney "det där", det som är det viktigaste hos en riktig stjärna... men jag såg henne, det gjorde jag. Och jag gick där i från med det jag var ute efter... inspiration. Wallmans Åre - ni får se upp... jag är taggad till tusen...

Emma är fotografen fråga... Vi kan tacka hennes zoom för de här bilderna...

Klockan är 06.00...

... o jag står med huvudet lätt böjt vid spår 10 på centralen här i stockholm. Jag ska med morgontåget mot göteborg, men byter i herrljunga till boråståget... Klockan 12 börjar jag jobba, kl 19.30 ska jag på middag... De här blir en minst sagt intressant dag. Jag kommer formligen stupa i säng hemma hos mamma och pappa ikväll. Men de är de värt! Konserten igår va grym... Ska skriva om allt när jag väl är på tåget... Jag trodde jag skulle bli inspirerad, o MY GOD, det blev jag med besked... Men just nu, min latte, frisk luft och snart baxa mig själv på x2000... Håll tummarna för att inget ska försena tåget nu, jag bär ju på en liten förbannelse... o speciellt du Inez, håll en extra tumme är för kombinationen mig (kunde varit du) och SJ...

I kungaspegeln!

...var bara tvungen att ta ett litet kort innan jag gick ut för att äta frukost idag... Clarissas spegel är enorm och riktigt cool. Man känner sig som en kunglighet... De regnar i stockholm, men jag trotsar. De är ju för sjutton juli, då ska man enligt svensk sommarlag bära shorts. De e ju bara skönt när de regnar lite mot bara ben. Mmm... Nu sitter jag på mitt favorittantfik i stockholm och fikar/frukostar, vetekatten. Jag passar precis in här, PRO och jag. Urmysigt...

Jag har åkt karuseller på Grönan!

Ja, det är sant! En gammal trotjänare till Liseberg har nu bytt stad för en stund och beträtt okänd och oprövad mark. Jag har för första gången i mitt liv varit på Gröna Lund och åkt allt jag ville åka. Visst har jag strosat runt lite inne på området förut, men jag har aldrig köpt ett åkband och faktiskt åkt! Jag älskar ju de - åka karuseller och skrika och skratta om vartannat, det är så vansinnigt befriande och härligt. Blir så glad av de!
Så när Emma messade mig idag och frågade om jag inte va sugen, så kunde jag knappt hålla tillbaka min glädje. Givetvis skulle vi på Grönan!

Och väl på plats var det precis lika kul som jag förutspått. Har nästan lite ont i halsen nu av allt skrattande som liksom kommer på beställning så fort jag sätter mig i en berg-och-dal-banevagn... Ni som hört mig skratta lös vet hur de låter... de är... högt...

Och så har det låtit hela kvällen lång. Jag kan inte hjälpa de, jag blir bara helt ... upprymd av hela nöjesfältkänslan ... den är magnifik.

Och stackars Emma... Vi åkte Blå Tåget. Ja, jag vet. De är en skräckistunnel för barn. Och för vissa vuxna också verkar de. jag är ju så vanvettigt lättskrämd, så jag klamrade mig fast i hennes arm och utstötte små och stora ljud när allehanda plastmonster dök upp i den mörka tunneln... Jag kan ju inte gå Gasten på Liseberg heller. Är nog portad numera, tror jag. Höll på att lappa till en av skådisarna sist jag gick - " DU RÖR INTE MIG!!!!!" och sen pötte jag honom... bara lite...

Men vi skrattade gott åt Blå Tåget. De va lätt den roligaste skräckfärden jag åkt på...

Men, jag är ledsen Stockholm, Liseberg är bättre... det kan vara för att jag är hemkär, det kan vara för att jag älskar Göteborg, det kan vara för alla min barndoms sommrar med jättestora polskagrisnappar och sockervaddsdränkta, kladdiga små händer... men Liseberg är liksom... hemma, och faktiskt lite bättre...

Och Jul på Liseberg är det allra bästa...

Då njuter jag... Julälskare som jag är. Alla ljusen, skridskor, varm choklad och alla härliga, glada och julmysiga människor... När jag en dag får egna barn ska de få gå på Jul på Liseberg varje år. Vi ska köpa julostar och julkorvar och vi ska klappa på renar och värma oss i lappkåtorna. Sen ska vi strosa omkring och dricka glögg och varm choklad... Prova roliga pälsmössor, äta renskav och till slut vända ansiktena uppåt för att se på alla stjärnorna, bara ta in känslan... Fick ni lite julkänsla nu? De fick jag... mitt i juli.

Hur som helst, jag älskar nöjesfält, jag blir lycklig inombords... de har varit en fin kväll...

Hon är grym! Jag kommer att vara i extas imorgon!

Imorgon händer de... Jag skiter i vad resten av världen säger - jag tycker hon är grym, och kunde jag röra mig hälften så bra som hon så vore jag överlycklig!

Nu åker jag!

...nu bär de av. Ytterligare en tripp till sthlm. De är lite konstigt väder så jag har lite allt möjligt på mig... Shorts, jacka, stövlar och halsduk. Vi får se hur de här faller ut... Jag har laddat datorn med en massa gött. De är ju ändå en bussfärd på nästan 5 timmar...

Starka, härliga kvinnor!!

My och farmor i julas...

Vilken härlig kväll jag har haft... Oj, ja herregud... Jag började med en riktig powerwalk runt Skänstad, mitt absoluta favoritställe i Dalsjöfors. Långsträckta ängar, åkrar, vackra hus, hästar, grusväger, doften av sommar... Där finns en enorm jordgubbsodling med självplock... Jag har aldrig gjort det, alltså plockat jordgubbar, men det känns som att denna sommaren kommer det att ske. Som så mycket annat... Det händer så mycket. I mig, runt omkring mig... överallt. Det är omtumlande och upplyftade... minst sagt. Men en sak är säker, det som händer, allt som händer, för mig framåt...

Promenaden slutade hos min bästa väninna, en vän jag har haft sedan jag föddes. Hon har följt mig, varit min gudmor, passat mig, tröstat mig och skrattat hjärtligt med mig. Igen kan skratta så gott som min farmor. Hon är så speciell. Och att spendera en lördagskväll med henne och en flaska Peter Lehman Shiraz gör inte bara gott för smaklökarna utan också för själen... Underbara farmor, 89 år och min allra bästa vän... Vi pratade om kärlek och andlighet ikväll. Det är så givande att prata med henne om vissa saker. Hon har så mycket erfarenhet...

När vi sedan knäppte på TV'n fick vi se en annan härlig krutgumma, nämligen Kerstin Dellert. Den kvinnan är en primadonna av klass. Hon är så snygg, parant och faktiskt riktigt läcker. I en intervju nyligen sa hon något som jag kommer skratta mycket åt framåt och som vittnar om att hon verkliegn ser till att njuta av livet och fullkomligt skita i att livet faktiskt tickar på -

"Jag kan läsa på löpsedlarna att mitt sexliv aldrig har varit bättre... och ja, jag är beredd att hålla med"

Märk då att kvinnan i fråga är över 80 år och gift sedan 40 år tillbaka med en 20 år yngre man... En primadonna och en sann förebild... Fantastiskt!

Och när jag nu kommer hem får jag ett telefonsamtal från vänner som jag varken träffat eller hört av på säkert sju eller åtta år, och på tisdag ska vi ut och äta... känns ofattbart, men underbart!

Och som grädde på moset lyssnar jag nu på en annan, lik både min farmor, mamma och Kerstin Dellert, vansinnigt stark kvinna - Sanne Salomonsen. Hennes nya album Unico är helt otroligt bra... Jag har precis bestämt mig för att börja sjunga på danska... "Overgir Mig Langsomt" är grym... vilken kväll... Nu ska jag packa min väska, imorgon åker jag till Stockholm och låter mig inspireras av Britney...

Till Dig, mamma...

På måndag kommer min mamma att komma till jobbet, hon kommer att slå på datorn, kolla mailen och sen kommer hon att klicka sig hit, till min blogg... Och då vill jag att det här ska möta henne, inte av någon speciell anledning, utan bara för att detta är något jag vill säga henne varje, varje dag - Jag älskar dig mamma, du är underbar! =)

De bästa på jobbet!

De här är det bästa på mitt jobb. En alldeles fantastisk kaffemaskin som man får besöka en gång om dagen på sin lilla fikapaus. Undret heter Nespresso och gör världens bästa kaffe! Himmel va gott!

Nytt körkort!

Eftersom jag lyckats tappa mitt körkort va jag idag tvungen att ta mig till en fotoautomat och ta nya bilder... Känner mig alltid så vansinnigt dum i sånna maskiner. De här blev resultatet... Ja, de e ju bara en id-handling som ska följa en i tio år... suck...

Saknad...

Vissa dagar, som idag... så saknar jag My något alldeles ofantligt mycket... och eftersom Tess är i Varberg är det systertomt i Borås... så då saknar jag ännu mer, båda två...

(de blir ingen bild på Tess, hon tror att hon är "fotofulisk" och flyr kameran så fort man tar upp den... finns ingen bild som hon skulle godkänna helt enkelt... nästa gång Tess, kommer du inte undan - ska jaga dig med kameran ha ha)

Jag funderar på...

...att bli minibusschaufför i mitt nästa liv... Det känns som om jag samlat på mig viss erfarenhet... Mmm... Jag tror att jag skulle kunna fixa den uppgiften... God morgon på er förresten! Om ni vill så får ni gärna göra mig en tjänst idag. Tala om för någon i din närhet vad han eller hon betyder för dig, eller ge en komplimang som du länge tänkt säga, men inte sagt... då lägger vi grunden till en bra dag tror jag...

Tårar...

Idag... ikväll... just nu... jag vet inte. Jag känner mig tom, sorgsen, tacksam och uppfylld på en och samma gång. Jag körde hem från jobbet ikväll inställd på att ställa strykbrädan framför tv’n och avverka familjens tvätt under minneshögtiden för ja, ni vet ju... för Michael Jackson. Och eftersom jag slutade jobba kl.19 hade jag missat första delen, men jag såg den andra och jag såg slutet..
Jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att sluta stryka för att mina tårar fläckade alla kläder på strykbrädan och jag trodde aldrig att jag skulle behöva sluta stryka för att jag grät så häftigt att det helt enkelt inte gick att stå upp längre, så pass darrade benen.
Så jag satte mig ner och jag fortsatte gråta... och jag grät för allt som som passerade genom mitt huvud. Jag grät för det vackra som sades och jag grät för allt det vackra jag hörde. Toner och ord. Jag grät när fantastiska Brooke Shields talade och jag grät när Michaels bror Jermaine Jackson framförde Smile... en av de absolut finaste låtarna jag vet... jag ville verkligen göra just det, le, men jag kunde inte. Jag grät för sorgen och hela tragiken som på något litet, men ändå för mig, på ett påtagligt sätt, genomsyrade hela minneshögtiden.
Så stora ord, så vackra meningar, så starka tal, en uppsjö av kärlek... och allt efter hans död. Efter? Så vackert, men så synd. Jag hade så mycket hellre velat lyssna till allt det vackra när han levde. Han med kanske... Det var så dubbelt. Jag var så rörd, berörd, men samtidigt så ledsen...

Men dock, Det finns så mycket att ta in och lära sig av alla dessa stora människor som framförde sina hälsningar fyllda av kärlek ikväll... människans storhet och människans litenhet. Det var skönt att gråta idag... det är skönt att känna, att tillåta sig göra det...

För några månader sedan tog jag ett beslut. Det kan verka litet, men för mig var det stort. Jag lovade mig själv att aldrig gå förbi någon...
Det är aldrig fel att fråga hur livet ter sig just idag, fråga hur någon mår just idag och vara beredd att lyssna på svaret. Och jag lovade mig själv att aldrig låta något av vikt vara osagt... Det är så viktigt att låta din medmänniska veta att hon är betydelsefull för dig, man vet aldrig vart livet tar vägen. Man måste få det sagt. Imorgon kan det vara försent... Kärlek är det enda man inte kan få för mycket av, eller framför allt, det enda man inte kan ge för mycket av. Så ikväll har jag gråtit, för allt jag kände att jag ville gråta för... allt som är sagt, osagt och allt jag vill säga...

Minneshögtiden kan tyckas pretantiös. Jag tycker den var värdig. Den blir precis det du vill att den ska bli. För mig var den så fylld av kärlek att jag brast... Och i slutet kom bönen som sammanfattade allt... en otroligt vacker bön uttalad av en pastor som jag tyvärr inte minns namnet på. En bön som innefattade medmänsklighet och empati men framförallt kärlek.
Och att i den stunden veta att precis just nu, runt om i världen sitter miljoner människor som med händerna knäppta, likt mig själv, deltar i samma bön som jag, var stort... enormt.

Min blogg kan också tyckas pretantiös, men det skiter jag högaktningsfullt i. Lycka och kärlek är det viktigaste och det jag vill dela med mig av. Så är det och så kommer det fortsätta... Jag vill få allt sagt.

Nu sitter jag framför mammas och pappas stora tv, tårarna har torkat och jag njuter i fulla drag av ”Live in Bucharest” som går på tv4. Jag har sett den många gånger, men jag tröttnar aldrig... Michael Jackson var, är och kommer att förbli den störste. Han stod för det största - Kärlek...

Nu åker jag till jobbet!

Hoppas ni får en härlig dag! Hörs ikväll...

Unna sig...

De e viktigt... Så idag efter allsköns packande gick jag till 7eleven och handlade lite gött... Lite belöning. Så nu sitter jag här, sista natten på Gustav Adolfs Torg... sista natten som inneboende i alla fall... Jag lär komma hit och hälsa på, kan inte riktigt skiljas från stan. Tack Patrik för att jag har fått bo här, helt och hållet underbart. Kolehus!! Stor puss och stor kram!

Paustext...

När man packar ner i flyttlådor precis så som jag gör just nu, kan det hända att man får så tråkigt att man ibland tar sig, unnar sig, en paus, eller två, eller tre... Strunt samma. Nu har jag en av dessa... och jag skulle vilja dela med mig av en text. Igen. Det blir mycket sådant nu, jag vet, men jag läser så mycket som är bra just nu och vill dela med mig...
Boken jag tar mig igenom heter "Elva minuter" och är skriven av Paulo Coelho, som nu mera tillhör topp5 på min favoritförfattarlista... Boken handlar om en prostituerad ung kvinna från Brasilien och hennes väg både från och mot den sanna kärleken... Boken är även på sina ställen snudd på erotisk, eller ja, snudd på. Den är erotisk bitvis, men det är smakfullt beskrivet på något sätt... Bra. Genom boken får man följa den unga kvinnans dagboksanteckningar och här följer ett referat, som jag tycker kan lämnas fritt för tolkning...

"Idag när vi gick utmed med sjön, på den här märkliga Santiagoleden, kastade mannen som var med mig - en konstnär med ett annat sorts liv än mitt - en sten i vattnet. Där stenen föll i uppstod små ringar som utvidgades och blev större, tills de nådde en and som råkade simma förbi och inte hade ett dugg med stenen att göra. Men istället för att bli skrämd av de oväntade vågorna började den leka med dem.
Några timmar tidigare hade jag gått in på ett café, hört en röst, och det var som om Gud hade kastat en sten just där. Vågorna av energi träffade mig och en man som satt i ett hörn och målade en tavla.
En konstnär som målar vet när han träffar en modell. En musiker vet när hans instrument är välstämt. Här, i min dagbok, är jag medveten om att en del meningar inte är skrivna av mig, utan av en kvinna full av "ljus", som är jag men som jag inte vill erkänna.
Jag kan fortsätta på det här sättet. Men jag kan också, som anden på sjön, roa mig och bli glad åt vågen som helt oförmodat kom och skapade oro i vattnet.
Det finns ett namn för denna sten: passion. Den kan förklara skönheten i ett flammande möte mellan två människor, men den gör inte bara det. Den finns i upphetsningen över det oväntade, i viljan att göra något med glöd och i övertygelsen om att man kommer att kunna förverkliga en dröm. Passionen ger oss tecknen som vägleder oss i livet - och det är upp till mig att försöka tolka dessa tecken.
Jag skulle vilja tro att jag är förälskad. I någon som jag inte känner och som inte ingick i mina planer. Alla dessa månader av självkontroll, av förnekad kärlek, har resulterat i raka motsatsten: jag låter mig hänföras av den första människan som ger mig annorlunda uppmärksamhet.
Och om det är så har jag, även om jag redan har förlorat honom, vunnit en lycklig dag i mitt liv. Och med tanke på hur världen ser ut är en lycklig dag nästan att betrakta som ett under."

På bokens pärm står med kraftiga bokstäver ett citat hämtat ur texten

"Om jag inte tänker på kärlek, är jag ingenting", Just den meningen följer kvinnan genom hela boken...

Karlavagnen...

Sitter just nu i lägenheten i Helsingborg och tittar på mitt hem... ett hem som är mitt tills måndag. Sen är i alla fall planen att alla flyttlådor ska vara packade och jag ska vinka farväl till Helsingborg... för ett tag i alla fall... man vet ju aldrig om man kanske en dag flyttar tillbaka... och hälsa på lär jag göra flera gånger om. Jag hyser en stor kärlek till den här stan...

I bilen på väg ner hit satt jag och lyssnade på ett av mina absoluta favoritprogram på radio - Karlavagnen... bannar mig själv lite för att jag inte lyssnar oftare. Det händer nästan bara om jag åker bil sent på kvällen, men då lyssnar jag alltid... Det berättas alltid starka, vackra och gripande historier...
Ikväll ringde Gösta in till programmet. Han hade i april månad fått bekedet att han hade prostatacancer och att den spridit sig en bra bit upp i skelettet. Läkarna sa, att det finns inget att göra... Gösta fick bromsmediciner och en tidsfrist och fick börja se på livet på ett nytt sätt.

Han ringde in för att uppmana oss alla att ta vara på alla våra dagar, för att varje dag är en gåva... Han berättade om hur han levde, att han fick nytt syre genom en blogg han startat, och att han hade accepterat sin dom. Fyra år tidigare hade hans sambo dött i lungcancer och ytterligare flera år tidigare hade hans båda föräldrar också gått bort i samma sjukdom...

Att Gösta ringer in till SRP4 den här torsdagskvällen och berättar sin historia på ett så harmoniskt och fint sätt, sätter allt i ett glasklart perspektiv. Att fånga dagen är inte bara ett talesätt. Det är den största sanningen!
Vi lever - just nu och just här! Ingenting kan vara viktigare än just de... Sov gott...

Tacksam...

Jag är tacksam...
Tacksam över att jag idag har fått vara med och skapa ett vackert avsked. Att få sjunga på en begravning är något stort. För mig är det så... Att få vara med och skapa en människas sista stora ögonblick på jorden.
Och idag kändes det i hela kroppen. Hjärtat slog så hårt, att när jag sittande i kyrkbänken, tittade ned mot mitt bröst kunde jag se min klänning röra sig. Upp och ner... Efter ett tag började benen skaka och till slut var hela kroppen en enda klump av vibrationer. Jag brukar aldrig bli nervös, men idag var jag så nervig att jag fick spänna kroppen i ren koncentration under hela gudstjänsten. Kanske för att jag känner så mycket för alla som satt där, kanske för att sångerna verkligen talade till mig, kanske för att jag trodde så innerligt på vartenda ord jag sjöng... Jag skakade, men jag hade inte velat byta bort de. Mitt hjärta slog så hårt för att det ville säga något, det ville vara med. Och så blev det. Hela jag - med själ, kropp och hjärta var med och skapade ett avsked...
Så tack... för att jag fick hjälpa er idag, Angela, Therese, Susanne och Christoffer, tack...