Runt hörnet...

Det är en alldeles underbar kväll i Västergötland. Det har precis regnat... sommarregn... och Du vet, det doftar så vansinnigt gott. Egentligen är jag alldeles för trött för att ta mig ut, men efter en smoothie på soyamjölk, banan, hallon och kiwi och lite fantastisk glädjespridning... Idag stod en kille som heter Pär för just den. Han är initiativtagare till Glada Hudik-teatern och föreställningen Elvis som blivit en megasuccé... Han stod idag på Allsång på Skansen-scenen och fick ett helt folkhav att tystna. Det han berättade berörde, och det var så härligt. Att känna ett brinnande äkta engagemang kan få vem som helst att öppna ögnonen lite, lite till... Såg ni det inte så leta upp klippet på svt.se/play eller på youtube. Det var fantastiskt.

Med hans ord, Miss Li's fantastiska sång och smoothien i magen gick jag ut på promenad i sommarkvällen. Jag hade inte tänkt att gå så långt alls, bara en halvtímma eller så, men det slutade med att jag gick i en och en halv timma...

Med Karlavagnen i öronen och med allt vackert för ögonen.

En riktig sommarkvällspromenad bland bländande gul raps, grusvägar och betande kor... och i slutet en fantastisk solnedgång. En rosa, en vansinnigt vacker...

Jag vill dela de bilderna med er nu. Sommaren är förgänglig som så mycket annat.

Man måste leva här och man måste leva nu. Man måste våga göra just de. I hoppet och i tron om att glädjen och lyckan till skillnad från sommaren är beständig, att de tingen är menade att vara. Det finns ingenting man inte kan åstakomma, ingenting man inte kan utföra. Det är jag som bestämmer mina gränser, om jag ens har några?? Det är jag som sätter hinder för min egen lycka, eller kastar mig ut i den, beredd på att lyckan kanske blev olycka... men det kunde ju gått, eller hur? Och då får de vara värt de. Vi lever alldeles för mycket för morgondagen, för alla andra, för världen...

Man kanske behöver en solnedgång för att för en enda sekund kunna stanna upp och känna att - jag lever!! Ingenting blir någonsin större än det.

Varje ögonblick bär på en gåva, just detta ögonblick bär på en gåva. Ta emot den... och var tacksam.

Avvisa aldrig någonsin lyckan. Se till din inre sanning och lär dig känna igen henne när hon kommer. Hon är så sällsynt, ett mystiskt väsen som vi så desperat letar efter men så sällan märker. Men när hon väl kommer där runt hörnet med sitt vackra leende, sina förtrollande ögon, sitt klingande skratt och sina kloka ord ska du välkomna henne, se henne, se på henne, smittas av hennes sanna glädje, lyssna på henne och sen följa henne runt nästa hörn...

För där, precis runt det där hörnet, finns nämligen precis den solnedgång jag fick se ikväll...