Tacksam...

Jag är tacksam...
Tacksam över att jag idag har fått vara med och skapa ett vackert avsked. Att få sjunga på en begravning är något stort. För mig är det så... Att få vara med och skapa en människas sista stora ögonblick på jorden.
Och idag kändes det i hela kroppen. Hjärtat slog så hårt, att när jag sittande i kyrkbänken, tittade ned mot mitt bröst kunde jag se min klänning röra sig. Upp och ner... Efter ett tag började benen skaka och till slut var hela kroppen en enda klump av vibrationer. Jag brukar aldrig bli nervös, men idag var jag så nervig att jag fick spänna kroppen i ren koncentration under hela gudstjänsten. Kanske för att jag känner så mycket för alla som satt där, kanske för att sångerna verkligen talade till mig, kanske för att jag trodde så innerligt på vartenda ord jag sjöng... Jag skakade, men jag hade inte velat byta bort de. Mitt hjärta slog så hårt för att det ville säga något, det ville vara med. Och så blev det. Hela jag - med själ, kropp och hjärta var med och skapade ett avsked...
Så tack... för att jag fick hjälpa er idag, Angela, Therese, Susanne och Christoffer, tack...