X2000-förbannelsen...

Den verklige P.Diddy...
Så här föreföll då min tågresa från Sthlm...

Jämte mig hade jag tre stycken Puff Daddy liknande varelser som till varje pris skulle brotta sig in på mitt personal space. På kommunala och statliga färdmedel är det spacet lika med noll. Jag hatar att snick-snacka med folk som jag inte känner på tåg eller bussar. Då vill jag läsa, sova, surfa eller lyssna på musik, jag vill INTE socialisera med folk jag inte finner det minsta intressanta. Nu kan jag låta hård, men jag har åkt sådana kolossala mängder tåg att jag tycker mig ha rätt att som SJ:betalande resenär ha denna åsikt.

Detta gjorde jag väldigt tydligt genom att säga till i ett tidigt skede att "Jag vill vara ifred!" och ta på mitt suraste, tråkigaste ansikte, men icke....

"Ey, bruden... gå in på hitta.se, jag måste kolla ett telefonummer" och utan att vänta på tillåtelse så häver sig Puff-Daddy 1 över mig och ska börja knappa på min dator. Min dator!!!

Jag blir vansinnig! Att han och hans "in tha hood" polare sedan både äter och dricker så det står härliga till och skräpar ner som attan gör inte saken bättre.

Det är nästan ännu värre... När en Puff-Daddy-kopia lutar sig över en, pratar ointelligent nonsens ångades sprit och matos - "Ey, bruden... vill du inte ha whiskey?? Ey, bruden, ska du inte komma till mig i stockholm nästa helg? Har värsta lyan... Ey bruden, sexig hårfärg..." då är banne mig måttet rågat...

Någonstans där tog jag mitt pick och pack och gick till bistron för att andas och bara slippa alla galningar... Då kommer Puff-Daddy 2 sättandes efter "Ey!!! Vaddå, dög inte vårat sällskap elle???? Ey, du i kassan!!! Är whiskeyn slut??? Ta fram Jäger då! Ey, mannen... vi tar Jäger!"
Jag kokar inombords, men känner att det kanske inte är helt lägligt att börja mucka mot en full Puff-Daddy, så jag tiger...

Under tigandet får jag, via högtalarna, reda på att min anslutning till Helsingborg är bruten... en timma på Hässleholm Central väntar, men allt, allt, ALLT är bättre än två "Puffs" på Jäger...