Jag vet knappt vad jag ska skriva, bara att jag ska det, att jag måste. Att det är viktigt.
Jag har en stark tro på att det finns en mening med allt som sker, möten, relationer... enstaka händelser. Det finns en mening med allt.
Men när det gäller för tidig död har jag svårt att hitta just den tron. Att det skulle vara meningen. Och om det nu var så med just den här händelsen? Meningen... när ska min vän och hans familj kunna se den?
När kan det någonsin vara meningen att man ska lämna jorden så tidigt, för tidigt? Lämna efter sig en hel familj, sina föräldrar, sina barn... när ska man ha kraft och sinne att försonas med tanken - att det var meningen?
Min vän sa till mig att hans mamma kände det på sig när hennes man åkte iväg på sin motorcykelsemester. Hon hade på känn att något skulle gå fel. Och så blev det. Det gick helt och hållet fel. Han kom inte hem igen.... han kommer aldrig hem igen.
En annan vän till mig förlorade sin mamma för ett par månader sedan alldeles för tidigt. Sin mamma. Jag kan inte ens tänka i de banorna. Det kunde inte min vän heller men på en enda sekund blev det hans verklighet. På en enda sekund var allt förändrat.
För ett par veckor sedan satt jag i bilen på väg hem från Skåne. Jag pratade i telefon med en annan vän och helt plötsligt tar mitt batteri slut. Det blev bara tyst och svart. "Skit!!! tänker jag, nu dog batteriet, ja ja... jag får väl ladda på telefonen och ringa upp när jag kommer hem..." Inte mer med det, tänker jag. För mig.
Min vän däremot, på andra sidan linjen delade inte min första tanke. Han blev orolig och trodde jag råkat ut för något, en olycka. På en sekund kom de tankarna till honom. På en sekund.
För några år sedan fick jag en kraftig sladd när jag körde till en begravning jag skulle sjunga på, det var underkylt och bilen snurrade bara runt, runt... tusen tankar virvlade i mitt huvud och PANG! Bilen åkte in i en stolpe. En sekund tidigare var jag övertygad om att jag skulle dö, men samma sekund senare satt jag där, levande. Levande och tacksam. Och jag sjöng på begravningen. Som om det gällde mitt liv. Det hade ju varit så nära. Sedan grät jag...
Livet kan man inte ta för givet. På en enda sekund kan allt ändra sig. På en enda sekund kan du ångra allt du inte sa. Gör inte de. Säg det. Säg allt. Varje dag.
Vi skjuter så mycket på vår framtid. Saker vi ska säga, resor vi ska göra, beslut vi ska ta, tårar vi ska fälla, kärleksförklaringar vi vill ge, fina ord vi vill skänka. Allt vi kan säga, ska vi säga så fort som möjligt, för vi kanske aldrig får möjlighet att säga det i framtiden.
Varför skjuta på ett - "Du är en underbar människa, tack för att du finns i mitt liv! Idag, i just den här stunden..." tills om en vecka, när vi kan lyfta luren och säga det ikväll?
Vi får inte glömma bort att leva och framför allt inte att älska. Passionerat, ärligt och innerligt. Sin familj, sina vänner, sin andra hälft. Kärlek kan man inte ge för mycket av. Aldrig få för mycket av. Livet är för kort för att man ska skjuta på kärleken. All slags kärlek.
Idag fick jag mig en tankeställare. Precis den här som jag delat med er nu.
Mina tankar ikväll går till min fina vän ... och till hans familj...
5 kommentarer:
Fint och tänkvärt. Tack.
Fruktansvärt! Jag får nästan panik bara vid tanken av att mina föräldrar en dag kommer att tas i från mig (om det inte blir tvärtom), men jag säger och visar ofta vad jag känner för dem, och frågar en massa saker! Jag vill inte sitta där sen och upptäcka att jag inte kände dem så väl som jag trodde! Tänker på din vän och hoppas med allt jag har att han kommer att se en svag liten ljusning nånstans, i nåt eller någon, som gör att han orkar något steg till...
tack fina liza för det du skrivit det värmer mycket.
Man vet aldrig när saker och ting ska ske och tur är väl det.
Döden kommer och döden går och döden lämnar sina fotspår.
Ett väldigt tänkvärt inlägg du skrivit och det stämmer så in i varje detalj!
Livet kan verkligen vända på en enda sekund tyvärr. När man minst anar det så smäller det till.
Jag har inte förlorat någon av mina föräldrar men jag vet att jag kommer förlora en av dom om bara några år antagligen och när vi fick det beskedet så vände sig livet på en sekund men på ett sätt får vi vara tacksamma för denna sekund kan vi göra längre och försöka göra det bästa av den tid vi har kvar tillsammans.
Tänker på din vän och hade önskat att de också kunde förlänga den där sekunden.. Den där sekunden som är så viktig!
Tack för alla fina kommentarer härliga ni, ta hand om varandra och ta hand om er själva... Livet är ju något fantastiskt... Så är det. Så var det. Och så ska det fortsätta.
Kramar!!
Skicka en kommentar