Tårar...

Idag... ikväll... just nu... jag vet inte. Jag känner mig tom, sorgsen, tacksam och uppfylld på en och samma gång. Jag körde hem från jobbet ikväll inställd på att ställa strykbrädan framför tv’n och avverka familjens tvätt under minneshögtiden för ja, ni vet ju... för Michael Jackson. Och eftersom jag slutade jobba kl.19 hade jag missat första delen, men jag såg den andra och jag såg slutet..
Jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att sluta stryka för att mina tårar fläckade alla kläder på strykbrädan och jag trodde aldrig att jag skulle behöva sluta stryka för att jag grät så häftigt att det helt enkelt inte gick att stå upp längre, så pass darrade benen.
Så jag satte mig ner och jag fortsatte gråta... och jag grät för allt som som passerade genom mitt huvud. Jag grät för det vackra som sades och jag grät för allt det vackra jag hörde. Toner och ord. Jag grät när fantastiska Brooke Shields talade och jag grät när Michaels bror Jermaine Jackson framförde Smile... en av de absolut finaste låtarna jag vet... jag ville verkligen göra just det, le, men jag kunde inte. Jag grät för sorgen och hela tragiken som på något litet, men ändå för mig, på ett påtagligt sätt, genomsyrade hela minneshögtiden.
Så stora ord, så vackra meningar, så starka tal, en uppsjö av kärlek... och allt efter hans död. Efter? Så vackert, men så synd. Jag hade så mycket hellre velat lyssna till allt det vackra när han levde. Han med kanske... Det var så dubbelt. Jag var så rörd, berörd, men samtidigt så ledsen...

Men dock, Det finns så mycket att ta in och lära sig av alla dessa stora människor som framförde sina hälsningar fyllda av kärlek ikväll... människans storhet och människans litenhet. Det var skönt att gråta idag... det är skönt att känna, att tillåta sig göra det...

För några månader sedan tog jag ett beslut. Det kan verka litet, men för mig var det stort. Jag lovade mig själv att aldrig gå förbi någon...
Det är aldrig fel att fråga hur livet ter sig just idag, fråga hur någon mår just idag och vara beredd att lyssna på svaret. Och jag lovade mig själv att aldrig låta något av vikt vara osagt... Det är så viktigt att låta din medmänniska veta att hon är betydelsefull för dig, man vet aldrig vart livet tar vägen. Man måste få det sagt. Imorgon kan det vara försent... Kärlek är det enda man inte kan få för mycket av, eller framför allt, det enda man inte kan ge för mycket av. Så ikväll har jag gråtit, för allt jag kände att jag ville gråta för... allt som är sagt, osagt och allt jag vill säga...

Minneshögtiden kan tyckas pretantiös. Jag tycker den var värdig. Den blir precis det du vill att den ska bli. För mig var den så fylld av kärlek att jag brast... Och i slutet kom bönen som sammanfattade allt... en otroligt vacker bön uttalad av en pastor som jag tyvärr inte minns namnet på. En bön som innefattade medmänsklighet och empati men framförallt kärlek.
Och att i den stunden veta att precis just nu, runt om i världen sitter miljoner människor som med händerna knäppta, likt mig själv, deltar i samma bön som jag, var stort... enormt.

Min blogg kan också tyckas pretantiös, men det skiter jag högaktningsfullt i. Lycka och kärlek är det viktigaste och det jag vill dela med mig av. Så är det och så kommer det fortsätta... Jag vill få allt sagt.

Nu sitter jag framför mammas och pappas stora tv, tårarna har torkat och jag njuter i fulla drag av ”Live in Bucharest” som går på tv4. Jag har sett den många gånger, men jag tröttnar aldrig... Michael Jackson var, är och kommer att förbli den störste. Han stod för det största - Kärlek...