Att tänka efter före...

Så var även denna kvälls Idol avgjord. Jag har suttit i min soffa, druckit kanske 30 koppar te och jag hoppas att jag ska hinna skriva klart detta innan jag måste springa på toaletten, igen... Men te är ju så gott, med honung. Mums!!! Jag tror att de flesta av er vet detta vid det här laget, men jag kan lika gärna berätta. Det är ju ingen hemlighet. Inte alls faktiskt. Jag är sjukskriven. Just nu på halvtid. Det innebär att jag jobbar tre dagar av fem i veckan. För en månad sedan jobbade jag inte alls. Då var jag sjukskriven på heltid. Fyra långa veckor. Det är därför jag nu ikväll sitter hemma och tittar på Idol istället för att finnas tillsammans med min fantastiska kollegor på Golden Hits. Jag ska komma tillbaka lite slow, för att inte chocka min kropp... och det är bra. Lite för mycket av allt gjorde att jag i början av september fick diagnosen "knutor på stämbanden". Man kan jämföra det med en liten valk man får på handen om man har jobbat lite för hårt med nävarna. Men! Med mycket vila och en fantastisk logoped är jag nu "frisk", men måste slussas in på jobbet för att inte allt bara ska gå tillbaka igen.

Så, de va en liten förklaring till varför jag en fredag kväll kan sitta och bälja i mig te och kolla in årets Idol istället för att jobba. Idol, som faktiskt var anledningen till varför jag ens började skriva ikväll.

Linda åkte ur. Känns sådär. Jag tycker hon är grym. Rolig, självsäker och självklar på scenen. Men ikväll tog det slut. Det funkade inte mer för svenska folket.

När hon stod där och var en av de två, så funderade jag på hur jag skulle känna om jag stod där? Om jag hade gett min själ till Sverige och sedan väntade på domen... Hade jag klarat de? Hade jag klarat att inte ta det personligt, utan bara ta det hela och bli starkare av de? Gå vidare och bara utveckla det jag startat?

Jag vet inte. Jag tror det, men jag vet inte. Nu kanske. Men inte för ett år sedan. Men nu. Jo... kanske.

Dock tror jag att det finns en tid för allt. En mening med alla händelser. Jag tror att det var meningen att jag skulle få knutor. Att Gud sa till mig på skarpen " Nu får du tagga ner bruden!!", på det enda sätt som fick mig att lyssna. Han kapade det som var nyckeln till mitt arbete.

Under den här sjukskrivningstiden har jag lärt mig massor. Och ännu mer. Lärt mig uppskatta och värdera det som är viktigt. Så jag behövde det här. Jag behövde bli sjuk för att fatta. Förstå att jag tappat det som gjorde mig till jag. Lusten och glädjen till mitt kall. Det senaste halvåret har jag bara fokuserat på att få samman allt, att jag aldrig riktigt har stannat för att njuta av att jag lever min dröm. Njuta av att mitt jobb är så fantastiskt. Men det är också precis det. Ett jobb. Ett jobb får inte vara mitt liv. För vad finns då kvar den dagen jobbet försvinner? Som det gjorde nu. Det väckte otroligt många tankar. Jag har tagit tag i mycket och jag har lovat mig själv att aldrig göra om samma misstag igen.

Jag har lärt mig längta och njuta, stanna upp, lyssna på min kropp och verkligen bara göra det jag vill göra. Att tänka efter före. Innan det blir för mycket. Jag måste bara påminna mig själv, varje dag. Om att bara stanna upp och vila i känslan. Vilken det än må vara för dagen. Även om känslan är tung. Inte fly. Bara våga vila i känslan... Jag fick tiden att tänka. Och de är jag tacksam över...