En stor text...

Det finns en människa som jag beundrar och som jag tycker är en alldeles fantastisk författare, poet och krönikör. Allt han säger eller skriver tar ordet "sanning" till en helt annan nivå. Jag ska klistra in en text här nedan som publicerades i Expressen för ett tag sedan. Jag tycker att ni ska läsa, jag lovar, de är värt varenda minut av er tid. Marcus Birro.

"Jag får en del handskrivna brev från människor jag inte känner. De flesta är fantastiskt uppmuntrande. Ofta är det äldre människor som satt sig och formulerat några darriga rader efter att ha läst en bok eller en krönika jag skrivit. Det säger något om litteraturens makt i vår tid.

I går fick jag ett brev från Stefan i Umeå. Han skriver att han förlorade sin femåriga dotter i leukemi 1976, när han var 36 år. Lika gammal som jag är nu. Hon heter Jenny, hans döda dotter. Precis innan hon dog ritade hon en teckning som han också skickar med. Efter teckningen slutade hon nästan helt att tala och dog strax efter.
Den är besynnerligt kraftfull. En liten flicka som sitter på ett moln blåser i ett sorts horn mot solen som spiller sina strålar över blommor och ett stort träd som fäller löv mot marken. Till höger på teckningen har Jenny ritat en ledsen blomma, med slokande krona. Ovanför allting står det med stora bokstäver JENNY.Det är oerhört gripande. Det är som en modern hällristning, en sorts hälsning från en dödssjuk liten flicka för över trettio år sedan när en pappa i min ålder satt på sängkanten och kände hur all makt rann ur honom, satt bredvid och såg en liten dotter med spring i benen, med så mycket ljus och sommar i själen, dö ifrån honom. Hon sprang inte mer.

Jag har suttit vid begravningsbyråns minsta kista två gånger inom loppet av ett halvår. Läkarna kallade Dante och Liten för "sena missfall." Vi kallade dem redan vid pluset på stickan för "våra barn."Att vara med om denna grundläggande sorg förändrade mig som man och människa. Jag är en annan i dag än jag var den där majdagen 2006. Vi kämpade i två veckor för Dantes liv men han dog när han föddes. Han dog när man klippte navelsträngen.Jag är inte rädd för döden. Jag tyckte bara illa om den.Jag gillar inte hans sneda gula ögon, hans lismande läte, hans förbannat äckliga stank. Jag tycker bättre om livet. Jag gillar att få salt på huden en sommardag. Jag älskar att ta en meningslös promenad i regnet. Jag älskar att skriva mina böcker, mina texter. Jag tror på liv till varje pris. Jag tror på hjärtat så länge det slår. Jag tror på att lilla Linnéa som nu är död sitter på ett varsamt azurblått moln tillsammans med Jenny, med Dante och Liten och jag tror att deras krumma små ben lyfter dem hur högt de vill medan de skakar lite godmodigt på sina vackra små huvuden åt oss här nere, som tror att vi kan avgöra när ett liv inte är ett liv längre, som kallar Gud för "riktlinjer" och som anser oss ha rätten att avgöra när ett liv inte längre är värt att leva.
Vid sorg kanar vi ner på botten av oss själva. Där är vi alla lika. Sorgen är solidarisk. Sorgen är en stillsam smekning. Sorgen är du och jag när vi går upp på morgonen, klär på oss och tar en promenad. Våra liv blir ett sorts trots, en revolt, mot den där lismande jäveln i slängkappa som tror han styr oss som han vill. Men det gör han inte.
I kväll ska jag tända ett ljus för Linnéa, för Jenny och för Santinos små syskon som aldrig fick chansen. Bara genom att sitta stilla och minnas dem ska jag framkalla deras små ansikten i rummet, som dansande minnen om hur starkt livet kan vara, om hur fantastiskt och outsägligt vacker kärleken är, också i våra svåraste stunder."