Ett kärleksbrev till min familj...

Det finns ingenting som betyder mer för mig än min familj ... mina systrar, systerdöttrar, mamma, pappa och farmor... Och idag är det dagen innan julafton. Känns helknäppt. Trots att det är vintrigt, vackert och alldeles proppfullt med julattribut här uppe kan jag inte förmå mig själv att få till den där riktiga julkänslan... För de viktigaste fattas. Min familj. Det kommer absolut att bli en bra jul ändå, men annorlunda... Jag får fira med min "stand-in-familj" här uppe. Men det känns i hjärtat att man inte är hemma. Och igår fick jag ett samtal från min ena syster som gjorde att jag bröt fullständigt. Att vara så långt borta från dem man älskar allra mest gör ont. Men jag ska tänka på er alla imorgon.... Jag ska till och med gå på midnattsmässa här uppe för att vara ännu närmre er alla.
Jag vet att vi har haft ett tumultartat år, med allt vad det har inneburit, både toppar och bottnar... men det tar inte bort att jag älskar er så oändligt mycket. Så mycket att det faktiskt gör ont... Jag älskar alla delar av min fina, knasiga och nu vitt spridda familj... Julen ska tillbringas med dem man håller mest av. I år är det inte så, men julen kommer ju vare sig man vill eller inte.
Så jag ska fira jul i mitt hjärta i år. Och där finns ni allihopa. Mamma, pappa, My, Therese, Molly, Malva och farmor .... och så Stina, Oskar, Susanne och Peter såklart.
Nu ska jag gå till gymmet. det har jag aldrig gjort den 23 december förut... Det blir en udda jul helt enkelt...
Tusen kilo kärlek till er allihopa...