Jag vill skriva om kärlek ikväll. Jag vet inte alls vad som ska komma ur den här texten, jag vet bara att jag vill skriva, det som kommer får komma... Gårdagen var bland det vackraste jag har upplevt. Vi har ett alldeles enastående kungahus, något att verkligen vara stolt över. Jag vet att många av er därute inte alls är några fan av monarkin, jag respekterar det, men jag är de. Jag är ett sant fan, en brinnande beundrare som fascineras av de faktum att vi lever och verkar i en monarki. Jag kan inte alltid argumentera för de, men jag älskar vårt svenska kungahus, jag bara gör de. Jag ger blanka fasen i att skattebetalarna har fått stå för en del av bröllopskostnaderna, om de nu ens är så. Jag betalar gladeligen för att få en alldeles underbar vindpust av äkta kärlek som blåser på mig rakt igenom tv-rutan och får mig att bli alldeles varm inombords. Jag bidrar gärna med en kroba eller två till att visa världen att Sverige är ett vackert land, med en kultur och ett fantastiskt arv. Vi har representanter som represtenterar oss, folket, och inte vårts lands politiska åsikt. För vi är människor, inte vandrade politiska åsikter. Jag vill att en kvinna som Victoria ska representera mig ute i världen.
Vi har en kronprinsessa och en blivande drottning som sprider glädje, ömhet och kärlek vart hon än går. Hon har det där kungliga skimret runt sig som i alla fall jag upplever som helt magiskt. Och igår blir vi plötsligt kastade in i en alldeles underbar saga. En saga som man har fått berättad för sig om och om igen, som liten och vuxen. Sagan om prinsessan blir kär i en alldeles vanlig pojke, hon kämpar för deras rätt till kärleken och till slut får hon sin prins och hela kungariket. Och sagan är så vacker att en hel nation föll i tårar igår. Mina tårar rullade ned för kinderna när jag såg brudparet uttala sina löften inför gud, församlingen och hela svenska folket. Ingen kan ha undgått att det här handlade inte om någor annat än ren och sann kärlek. Och hur kan man vilja protestera mot ren kärlek? Vi väljer ju att hyra den på film, se den på bio, läsa om den i böcker... Då har vi inga problem att konsumera, men när de gäller att visa upp den, precis som den är, i verkligheten, utan tävlingar, Vem tar vem och 24 karat, så ser många inte det vackra i att förena en hel nation med ren kärlek.
Jag ska alltid minnas det jag fick se och uppleva igår. Blickarna, kyssarna, ömheten, värmen... Kärleken. Daniels tal, berättelsen om breven som Victoria skrev till honom. Victoria och Daniel utgör ett föredöme för oss alla. Inte som prinsessa och prins utan som älskande som vill och vågar manifestera sin kärlek utan hinder. Som vill visa hela världen att de har funnit det största. Jag känner lycka, respekt och tacksamhet över att vara svensk och över att ha fått uppleva det här... Och när Björn Skifs och Agnes sjöng i Storkyrkan igår, "When you tell the world your'e mine", förvandlades allt till den saga det faktiskt är. I sann Disneytappning manifesterade Daniel och Victoria sin kärlek till och för världen. Vackert, rörande och alldeles... alldeles... underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar