Jag sitter på ett intercitytåg mot göteborg. Mamma och pappa ska hämta mig där och sen ska vi upp till stugan. Jag ska bara stanna till torsdag lunch medan mamma och pappa precis har börjat sin semester. Jag tänker mycket den här morgonen... Jag vet inte om är skumpandet från tåget eller om de bara var mycket i huvudet imorse. Kanske en blandning... Många tankar handlar om tacksamhet. Jag är så otroligt tacksam, för så mycket. Jag glömmer de ibland... Rutar in mig i en vardag där jag mest koncentrerar mig på vad som inte är bra. Men så kommer de här stunderna. Av tacksamhet. Gentemot att livet har lett mig på den vägen det har. Jag lär mig nya saker varje dag, om mig själv, om livet, kärleken, allt... och jag har min omgivning att tacka för de. Jag är på väg någonstans nu. Mycket tack vare min familj, men de finns andra också. Som tror på mig, som finns där för mig och som tycker om mig för att jag är jag. Bara jag, Utan att jag behöver bevisa någonting. Och att de räcker, att bara jag, utan extravaganser, löshår och lösögonfransar räcker, är helt enormt för mig. Nytt, stort och för mig, väldigt vackert... Så tack... Jag ville bara säga de. Tack...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar