onsdag 13 juli 2011

Älskade Golden...


Skulle bara vilja skriva en liten rad om min arbetsplats tills för ungefär en månad sen... eller ja, en småpretatiös hyllning är de nog egentligen.
Tittade på bilder tagna från vår sista vecka och jag blev en smula nostalgisk och lite saknig...

Ibland har man en tanke om hur allting ska bli. En förväntan. Man säger att man inte har de, men någonstans innanför bröstkorgen så gömmer sig drömmen och bilden av hur man önskar att någonting ska falla ut.

När jag började på Golden så hade jag en känsla av att de här året skulle bli speciellt. Och jag hade en dröm om att minnas det här året och den här gruppen av människor med glädje.
Många i min ensemble kände jag redan. En del kände jag bara till och någon kände jag inte alls.
Mitt år kom att börja väldigt tråkigt. En sjukskrivning gjorde att jag inte kunde eller fick ta enda ton på fyra veckor. Och för en arbetsmyra som jag, som under 5 år inte haft en endaste liten sjukdag, var det ett så stort nederlag. Jag skämdes över att jag behandlat min kropp och mina stämband så illa så att jag blev tvungen att sjukskrivas. Men med facit i hand var det det bästa som kunde hända mig.
Men min sjukskrivning blev inte den enda. De kom en till, och så en till... den sista i småstötar. Dagen efter premiären sade en i ensemblen upp sig. Då kom Carolina som en ängel. I mars sa ytterligare en upp sig. Då kom ingen. I december föddes Svante och Anders försvann en liten stund. Och en sjukdag för någon blev två, tre... och så en till där och en där och så en till... Till slut var det ett stående skämt om Golden-ensemblen var fulltaliga den här veckan?
Men vi körde. Alltid. 5 dagar i veckan i ett helt år. Utan att göra en enda föreställning som kunde betraktas som dålig.
Med detta vill jag säga!
Nog för att vårt år var speciellt, för det kan vi nog alla skriva under på, men tusen jäkla tack för alla föreställningar. Alla timmar och alla toner. Alla gapskratt, alla galna skämt, alla kramar, alla deep-talks i logen, alla tårar, alla leenden. Allt. Det blev speciellt på ett bra sätt och allt tack vare er.
Ni är bäst. Ni är så unika att Jesus bleknar i jämförelse.

Så - jag vill bara säga - Tack till världens bästa ensemble! Och tack till en underbar restaurang där hov, servis, bar och kök är en enhet. Där det känns som att komma hem varje dag.
Golden Hits är ett hus att älska och vi lärde oss något för varje show vi gjorde.
Framför allt fick i alla fall jag minnen och vänner för livet.
Och min förvänting och min dröm infriades. Året blev speciellt och nu ser jag tillbaka med enbart värme och glädje. Ni rockar fett!! Puss på er godisar!!!

2 kommentarer:

Maud sa...

Liza!
Du är helt underbar och fantastisk
Jag vet ingen som är så positiv som du.
Kram
Maud

Anonym sa...

Tack Liza för att du varit med och gjort mitt år till ett bra år. Är oehört tacksam att jag har fått lära känna dig ödmjuka vackra kvinna.

Stor kram på dig!

Carro