Min glöd är tillbaka ...

Idag kom den... precis nu faktiskt. För fem minuter sedan, i badrummet när jag stod och borstade tänderna. Den där känslan som jag har väntat på, som infann sig nästan varje dag i somras. Lusten att skriva. Sedan jag kom hit upp till Åre har jag inte bloggat så bra... Jag har i alla fall inte bloggat som jag hade tänkt. Så som jag gjorde i somras. Kanske är det för att jag inte har gett mig själv tid att tänka så mycket och så blev idag en så skön dag att all världens inspiration plötsligt infann sig. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag just nu sitter vid tangentbordet och att det liksom kliar lite i fingrarna. Som att de vill berätta något maffigt. Jag tror inte den här texten kommer bli så maffig, den kanske inte ens blir bra. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att lusten, den där känslan av att "Jag måste kriva NU, annars blir jag tokig!!" - att just den känslan valde att infinna sig just ikväll. Jag har inte gjort annat än tagit det lugnt idag. Umgåtts med min parhäst Inez, städat, tittat på bra tv, pratat med min lillasyster, ätit god mat på en underbar restaurang... jag har bara varit. Utan några krav på något. Skönt... Man behöver sådana dagar, som bara är. Utan några måsten. Inte ens ledighetsmåsten. Inte måsten på att "Jag borde åka skidor idag för det är ju så fint väder och jag är ju faktiskt i Åre..." Skitsamma att jag är i Åre!! Idag ville jag inte åka skidor och jag tänker inte, under några som helst omständigheter, få dåligt samvete för det.

Idag ville jag städa och göra varje minut till en ny.

Den senaste veckan har varit lite som en berg-och-dalbana för mig. Jag har haft känslorna utanpå och varit ganska bräcklig, både psykiskt och fysiskt. Mina stämband gick in för någon kollektiv strejk, men bara nu under dagen har de rättat sig till. Inte helt, men nästan. Faktum är att ganska mycket har rättat sig till. Vissa dagar får man helt enkelt insikter. Enkla sanningar kommer utan att man ber om dem och helt plötsligt kan det gå upp för en, mitt under en latte i en fåtölj på Åregården, att allt kommer att ordna sig.
Nog för att livet kan knöla ihop sig ibland, och allt som oftast kommer allt elände på samma gång, men faktum kvarstår... Allt kommer att ordna sig.
Jag har märkt att jag sitter inne med ganska många av mina egna sanningar. Jag ska inte säga att jag kan sia om framtiden, men jag har en intuitiv förmåga som jag tills nu inte har vågat lyssna på. För ett halvår sedan nämnde en andlig vägledare att jag hade en gåva. Att jag var av en så intuitiv natur att jag kunde känna på mig saker. Och nu tror jag henne... Jag säger inte att jag kan spå, absolut inte. Men jag vet, ibland vet jag bara, och jag tvekar inte en sekund. Jag vet. Och nu när jag vågar lyssna på den där rösten i mitt hjärta så kan jag lugna mig. Jag behöver inte oroa mig, för allt kommer att bli bra.

Och den känslan gör att jag känner mig trygg och kanske är det just därför jag skriver ikväll, kanske är det just därför min brinnande lust för den här konstformen ville uppenbara sig igen. Jag är så tacksam för de. Jag har saknat glöden. Jag ska ge er ytterligare en text av Paulo Coelho innan jag släcker ner datorn för ikväll. Det här är vackra ord och jag tror på vartenda ett av dem. Allt är menat och allt har en mening...

"Jag älskar dig därför att jag hade en dröm

därför att jag mött en kung,

därför att jag sålt kristallglas,

Därför att jag färdats tvärs igenom öknen,

därför att klanerna förklarat krig

och därför att jag en dag stod vid en brunn

för att fråga var en alkemist bodde.

Jag älskar dig för att hela universum

har verkat för att jag skulle finna min väg till dig. "

Alkemisten av Paulo Coelho